Irri.Får ingen ordning på bloggen.
Ska till min gamla terapeut, för ett uppdateringsmöte.
Och prata om den där depressionen jag drabbades av då.
Och om den här märkliga, underliga, graviditeten.
Att vara gravid gör saker med mig. Djupt inne, liksom.
Men jag tror att det är bra.
De här små bebisarna får oss att växa.
Och det är min plan och förhoppning att bli en lite större människa.
Som i lugnare, lyckligare, öppnare.
Och en bättre mamma. Man vill ju gärna vara världens bästa, det vill man ju.
Och att få ordning på bloggen.
Irri.
9 kommentarer:
Visst händer det mycket på flera plan. Det är fantastiskt, omtumlande och kanske till och med skrämmande ibland. För man vill ju allt och det går förstås inte. Kanske måste man inse det. Jag är helt övertygad om att du är absolut bäst för Vera och nya lilla bebisen. Din kärlek till dem känns ända hit till mig. Den värmen och kärleken räcker väldigt väldigt långt.
så knepigt med bloggen. De små "linkwithin" syns hos mig iaf. Testa under settings och formatting där man kan välja hur många poster som ska synas på första sidan.
Är tyvärr ingen baddare på blogger och förvillar mig i alla nya grejer så jag har ff kvar den äldre varianten. Gillade inte alls det nya och det strulade och blev inte som jag ville ha det i bloggen.
Jag har inga problem men jag ser att man bara ser ett av dina inlägg i taget. Hmm.
Har du kollat inställningarna om hur många inlägg du vill visa per gång? Ibland när man byter dator så hoppar inställningarna lite som de vill. :)
Du har preggoblues, jag har förkylningsblues. Och en viss förskräckelse över att jag inte lånade hem en bok igår för att det var en kärleksroman.
Life's kind of hard all around.
Mvh Den nyblivna cynikern
Du är en bra mamma. Bäst? Nej för det är jag :o) men dina sandstränder, hink och spade kan jag inte bräcka. Och du är mycket tjusigare än jag! Och din blogg är absolut absolut världsbäst! Helt ok betyg? Hoppas det blir trevligt och lärorikt hos terapeuten. Verkar skönt att prata med en känsloexpert.
Hola,
Har skrivit om din blogg. Säg till ifall du inte gillar det sa tar jag bort det.
http://franmadridtillhimmelen.blogspot.com/2011/10/bloggkarlek.html
Saludos desde Madrid,
La Madrileña
Och jag har hitta-jobb-blues för att jag inte tror på mig själv...vill bara plugga i tron om att jag blir klokare och mer eftertraktad....
Ska nu få lite inspiration på din blogg vad det gäller att laga en god fredagsmiddag :-)
Bon courage avec l'accouchement!
Ibland undrar jag om jag är väldigt lik dig (till personligheten). Av det du delar med dig av om dig själv verkar det ibland så. Jag känner igen mig så mycket.
Det får mig att undra hur jag själv skulle bli som mamma. Jag har aldrig varit "barnkär", och har inte heller tänkt att det är nån självklartet att jag kommer få barn. Men du får mig att tänka, att kanske kanske skulle det vara något bra, även för mig.
Tack för att du delar med dig, och för att du får mig att tänka.
Ingen är perfekt. Jag tänker inför när jag ska bli mamma, att det viktigaste är att aldrig racka ner på sig själv eller klaga på sin kropp/utseende/kunnande inför sitt barn. Det gör att de blir osäkra på sig själva och anammar samma sak. Men barn måste också se att föräldrarna är människor med känslor och brister. Så tänker jag i alla fall. Fast det är klart, jag kan tänka mig att man vill vara stark för sina barn med.
Jag har själv varit deprimerad, får fortfarande ångest ibland. men har lärt mig kontrollera det och tillåta mig själv att vara svag ibland för jag vet att jag kommer komma ur det igen.
Jag tycker för övigt att du verkar vara en bra och kärleksfull mamma :)
Eva: Vilka fina ord! Tusen tack!
Âsa: Jag fattar ingenting, har fÖrsökt ändra flera gânger, men det spelar ingen roll, bara de senaste inläggen som syns!
Mia: Jepp, har kollat. Inte det. Hoppas bluesen dragit förbi förresten!
Anonym: Tack! Tusen tack, blir så glad!
La madrilena: Oh, ska kika in till dig på en gång!
Isabelle: Känner igen det dÄr... Bara att fake it 'til you make it?
Ellen: Tack för kommentaren! Barnkär i allmänhet har jag aldrig varit, men är totalt galen i min dotter, den som är på väg, och min syrras barn! Men de är också de bästa! :)
Christine: Det där funderar jag mycket på, och det Är jätteviktigt att vara medveten om vad man vill och inte vill föra över till sina barn, tror jag.
Skicka en kommentar