Eftersom tanken är att jag ska uppfostra mina döttrar till tvåspråkiga personer så läser jag allt jag kommer över om tvåspråkighet, och den här artikeln var uppmuntrande och intressant. En person med två språk använder ständigt bägge hjärnhalvorna även när hon talar endast det ena språket, och trots att det kan "besvära" så är det inte ett handikapp utan en blessing in disguise.
"It forces the brain to resolve internal conflict, giving the mind a workout that strengthens its cognitive muscles."
Artikelns kontenta är, enkelt uttryckt, att tvåspråkiga barn blir smartare än andra.
Men jag trodde att tvåspråkigheten var naturlig, att barn med föräldrar med olika språk automatiskt blev tvåspråkiga. Så enkelt är det inte, det märker jag på Véra, som ogärna pratar svenska, och har mycket fransk brytning när hon pratar. För henne är franska vardagsspråket, vilket nog är vanligt.
Det kräver mycket jobb, övertygelse och konsekvens för att ens barn ska bli tvåspråkiga. I vår familj är ju "handikappet" att jag och C pratar franska med varandra, och vårat huvudspråk hemma är franska. Véras kompis Flavio, som är lika gammal, pratar spontant italienska med sina föräldrar, men de är bägge från Italien och talar italienska hemma, även om Flavios huvudspråk är franskan.
Jag har en annan vän, från Vietnam, som är gift med en fransman. Hennes dotter som är lika gammal som Véra är något mer utvecklad i sitt andraspråk, men Diep är hårdare än vad jag är. Hon låtsas inte förstå när Justine talar franska med henne, så Justine tvingas konstruera sina fraser på mammans språk om hon vill ha respons. Vilket fungerar. Jag gör istället så att jag upprepar vad Véra säger till mig på svenska. Ibland, när jag är osäker på om hon förstått vad jag sagt på svenska, översätter jag till franska. Till min stora glädje börjar hon blanda in svenskan mer och mer i franskan när hon pratar, och jag ser att hon kämpar, men det kommer inte naturligt, som franskan, utan hon måste verkligen tänka efter.
Det kommer att bli jättespännande att se vad som händer efter 3 veckor i Sverige.
12 kommentarer:
Jag tror att de där tre veckorna i Sverige kommer att explodera svenskan. Och även om det är passivt ordförråd förstår säkert Vera mer än du tror. Hoppas det, i alla fall.
Jag tror också att lite Sverigetid gör susen. Sen har dina tjejer ju en hel uppväxt på sig att bli aktivt tvåspråkiga. Jag kunde inte ett ord svenska innan jag fyllde sju, och du vet ju att jag hankar mig fram rätt bra på svenska these days...?
I Esmes fall har det verkligen märkts vilket språk hon hört mest. Under första året med mig kom de flesta orden på finska. Sen blev det nästan bara svenska ord under halvåret med pappa. Och nu sen dagisstarten i mitten av januari på finskspråkiga förskolan är det återigen finskan som dominerar.
Det är även min minnesbild av tvårspråkigheten under min ungdom. En sommar i Finland och svenskan blev lite främmande. En höst i Sverige och det var lite ansträngt första jullovsdagen hos mormor i Finland. Och så vidare. Men växlingarna var snabba. Idag när jag lever 95% av mitt liv i Sverige tar det längre tid att värma upp finskan helt. Men det hjälper att jag pratar varje dag med Esme och personalen på förskolan.
Stort gilla pâ den artikeln! Även om det gâr lite trögt ibland (känner igen det där med den franska brrrrytningen:)) sâ tänker jag att det är en stor tillgâng att ens teling har andra flersprâkiga vänner (även om de inte râkar tala just svenska). Min son har börjat reflektera mycket över det där att vissa kompisar ocksâ pratar flera sprâk. Hoppas det hjälper den dag man förvandlas till en pinsam mamma pga att man envisas med svenskan in public:)
Tre veckors sverigesemester lâter hursom som en utmärkt sprâkkurs!
Jag är finlandssvensk och båda mina föräldrar är också svenskspråkiga. Många av mina vänner är dock tvåspråkiga, likaså min man. De har alla svenska litelite starkare eftersom de gått i skola på svenska och har mest svenskspråkiga vänner, men å andra sidan blir det mycket jobb och vardag på finska nuförtiden. Om/när vi får barn kommer min man att tala finska med dem, eftersom jag anser att tvåspråkighet är en fantastisk gåva man kan ge åt sina barn!
Nu är du och dina barn förstås i en annan situation i och med att dina barn inte hör svenska annat än från dig, men jag tror abslut att Vèra kan mer än du tror! När jag var yngre barnvaktade jag tvåspråkiga barn som varit mest med sin finskspråkiga mamma. Jag pratade svenska med dem, de svarade mig på finska, men de förstod vartenda ord!
...och det kommer bli spännande att läsa om det också! :) Jag tycker detta är mycket intressant, då jag arbetar i en internationell kontext och tänker mig att eventuella framtida avkommor också kommer att leva i en sådan värld, vare sig det är i Sverige eller utomlands..
Jag har jobbat på tvåspåkiga skolor i flera år och det är jättevanligt att barn till en början inte vill prata ett nytt språk - framförallt inte med sina föräldrar. Det är ju inte så märkligt egentligen: mamma/pappa har pratat på ett visst sätt med en hela ens liv och så plötsligt byter de språk, uttal, ord. Kan vara jobbigt och lite skrämmande för ett litet barn. Jag tror inte på att tvinga fram språket genom att låtsas vara oförstående utan snarare att med massa tålamod och varsam hand guida fram barnen. Peppa som sjutton när de kan berätta vad ett äpple eller en hund heter, läsa roliga böcker och precis som du gör: spendera kvalitetstid i det aktuella landet. Själv bor jag i Italien med en pojkvän som jag pratar engelska med och jag hoppas så himla mycket att våra framtida barn kommer vara bekväma i att växla mellan italienska, engelska och svenska. Inser dock att det finns en stor risk att svenskan blir haltande tyvärr, med tanke på att min pojkvän inte pratar svenska alls, så kommer du på någon snilleblixt får du gärna dela med dig!
Bra artikel! Känner igen din situation. Maken och jag pratar svenska här hemma. Jag pratar nedferländska med barnen. De svarar på svenska. Dottern (6 år) förstår all nederländska vi läser och pratar och pratar en hel del nederländska när hon tvingas (av morföräldrarna och andra som inte förstår svenska)men inte annars.
Intressant! Jag är också helt säker på att Vera kommer att prata mycket mer svenska efter 3 veckor i Sverige. Vår 3-åring hade en period i höstas då hon inte ville prata spanska, men efter 1 vecka i Spanien över julen släppte det och sen dess växlar hon naturligt mellan svenska och spanska.
Man vet aldrig, plötsligt kanske det släpper helt.
Det är väl lite som du har varit inne på förut, att när Vera är i Sverige och det är fler än mamma som pratar det där konstiga språket märker hon att det gör nån nytta också.
Hos oss i Finland är det ju mycket vanligt att föräldrarna pratar varsitt språk. En viktig sak är att vara konsekvent o tala bara svenska/finska/franska med barnet.
Det sägs att först vid 4-års ålder lär sej barnet särskilja språken, före den åldern blandar de ihop, men det spelar ju ingen roll i världen.
Det gäller att orka hålla fast vid svenskan o nu då du är i Sverige så kommer antagligen svenskan att explodera.
Att kunna tala o förstå flera språk är en otrolig rikedom. Chrisse
Äldsta sonen lärde sig i början en massa svenska ord med mig,alltså mellan 1 och ca. 2,5. Sen började han föredra finska. Alla runt om kring oss talade ju det språket, pappan,barnen i parken, i butiken. Han tänkte väl jag är lite knäpp som envisas med nåt annat konstigt. ;) Men då han började på svenskspråkigt dagis då han var fem så släppte det och plötsligt bytte han till svenska också med mig och lillebror. Härligt! Så hon har nog säkert det i sig och veckorna i Sverige gör nog sitt! Ha ett skönt lov!
Roligt att läsa detta inlägg. Jag är en utlandssvensk, bosatt i norra kalifornien som precis har fått tvillingar (första barnen). Har funderat mycket över detta om tvåspråkighet och har en bloggdraft om det som väntar på att läggas ut på bloggen. Har också läst om andra utlandssvenskars erfarenheter gällande detta. Det är som du säger, det kommer inte "naturligt" utan man måste aktivt jobba med svenskan. Har en väninna här med äldre barn och hon pratar endast svenska med dem. För henne underlättas det av att hennes make jobbar borta måndag till fredag, så då gäller bara svenskan hemma. Får hoppas att Vera trivs med att prata svenska nu hemma i sverige och att hon får en skjuts framåt i språket! Bästa hälsningar från kalifornien.
Skicka en kommentar