Korsika-Jämtland. 1-0

Hallå våren, vintern ringde och ville ha tillbaks sitt väder. Ärligt alltså. C satt på en uteservering i Sète, kollade på segelbåtar och sörplade pastis (jo, jag är gift med en klyscha). I andra änden av luren stod jag i ett lätt snöfall. Noll grader och en stad full i grus.
Planen: När jag kommer hem igen får jag ta med tjejerna till stranden för att tina upp.
Well, well. Jag har utmärkt sällskap, äter otroligt gott, konverserar dagarna igenom och tycker att rimfrost i solsken har någonting nästan poetisk över sig.
Sedan gick solen i moln, mina fötter kändes som isklumpar och jag lät förmodligen inte helt övertygad när jag hurtigt försökte övertyga min förstfödda om att stå vid en sjö och kasta veckogammal limpa till skräniga änder liksom är en... milstolpe. Karaktärsdanande eller bara stort trauma?