Åskan i natt höll mg vaken.
Bland det tyngsta, mest kraftfulla åskväder jag upplevt. Eller om det var för att det kändes så nära, och jag är ensam.
Fast jag gillar ensamheten. Jag är en ensamvarg. En tidvis otroligt social och sällskapsjuk ensamvarg, men ändock en solitaire. Fast längtan efter barna, alltså, när jag har dem i telefonen... Hjärtat brister. Längtet!
Funderade massor. På livet & allt det där. Kom fram till att saker och ting ändå är rätt bra. Att det finns ett flow just nu, att det är mycket som är positivt. Det känns så, som att det rör sig framåt. Att jag genom att helt plötsligt välja en annan väg än den tänkta i ett av livets alla vägskäl, satte stenarna i rullning. Rörde upp vattnet under broarna och skakade om.
Flöde. Det skapar vi nog själva. Det är vi som rör oss framåt.
Att fundera på: Vad vill jag ha i mitt liv, och vad behöver jag inte? Ingen annan kommer att göra det åt dig. Det kommer aldrig någonsin att dyka upp en hjälpsam person som bara: Vi har hört att du är less på dina destruktiva beteenden/ditt jobb/din relation/dina ätstörningar/din stad and what have you? Så nu fixar vi det åt dig. Chop-chop, fixat.
Sedan är det klart att man inte kan göra allt i en handvänding. Men en av principerna i den positiva visualiseringen är också tålamodet. Det du vill kommer att ske, men kanske inte just nu. Inte i dag, och inte i år. Optimism & tålamod. Mycket bra egenskaper rent generellt.
5 kommentarer:
Oj, vad jag behövde läsa det här idag! TACK!
Jag är också en sån otrolig ensamvarg! Jag blir lycklig när min man ska vara ute en kväll eller borta en natt. Inte för att jag inte vill vara med honom men för att jag äntligen kommer att få vara ensam! =)
Det kanske låter lite tokigt för andra men jag är sån. Att bara behöva rå om mig själv och kunna göra vad jag vill, att det är jag som bestämmer när jag ska äta osv.
Men jag förstår att du saknar dina barn =)
Jag gillar att vi är flera som går igenom liknande funderingar.
Så lägligt att få den där tiden för dig själv, så att kloka tankar ges utrymme att komma fram.
Retreat.
Dina ord påminner mig om vilket vägval jag nu måste göra. Tack!
precis så. Man måste TYDLIGEN GÖRA ALLT SJÄLV i sitt eget liv för att få det gjort.
Marie: Jag behöver pâminna mig ganska ofta... Lätt att bara börja gnälla, liksom.
AnnaLena: Det är LYX att fâ râ sig alldeles, alldeles själv ibland!
Karin: Ja, oftast hinner man inte med mânga sekunders tänk i vardagen som bara rusar pâ, men det är när vi lämnas ensamma med oss själva som vi verkligen kan hitta svaren pâ frâgorna.
Peppe: Haha, ja, sjukt jobbigt, eller hur?
Skicka en kommentar