Hur jag känner inför det faktum att vi kanske ska sätta vår nästan 2-åring i katolsk privatskola?
Ja, lite förvirring eventuellt.
*Försöker se from ut*
Men mest en JÄVLA STOR LÄTTNAD inför det faktum att det kanske löser sig med barnomsorg när Chris börjar jobba. En dagmamma skulle kosta oss tolvtusen pix i månaden (men hallå, inklusive mat och underhåll*, ett kap!) och det statliga bidraget till detta skulle vara max en tiondel, eftersom vi kommer över någon sorts magisk gräns vad gäller inkomst. Den katolska privatskolans "mini-första klass" kostar inte ens femtonhundra euro. Vi ba: Taget!
Håll tummarna nu, för Romsan, så kanske jag slipper säga upp mig för att ta hand om mitt barn.
*korkar upp champagnen*
*Osäker på vad "underhåll" är, kanske våtservetter? Kanske sådant mineralvatten från Evian på sprayflaska som är den franska mammans absoluta must sommartid. Att utan restriktioner spruta ned sin bebis med, i tid och otid?
3 kommentarer:
ja, ja vet inte... Att lägga egna två-åringnen i något som heter skola, känns ju fel. Men tillika vet jag ju att det är så man tvingas göra. Undrar om nån katolsk fröken skulle ta emot ett barn av mig *hur skenhelig som helst*
Haha, jag känner precis sâ! Bedragerska, liksom!
1500 euro om året alltså? Och inte i månaden? För annars är de väl nästan lika dyra? *förvirrad och förmiddagstrött*
Skicka en kommentar