Mot Medelhavet.

 

Smulorna är tryggt framme i Montpellier.

Tågresan de 800 kilometerna var superspännande, Véra hade fått hänga i baren med farfar och Romy hade inte sagt ett knyst.

I morse åkte min signifikanta andra, och det känns helt surrealistiskt att komma hem till en tom lägenhet efter jobbet. Kanske sova på jobbet? *översköljs av ensamhetskänslor*

 

Här är det 30 grader. Vi vaknade tidigt, av tystnaden hemma.

Åt frukost och hann prata.

Så åkte han mot sitt älskade Medelhav.

 

Såg att bara tanken fick honom att glittra lite i kanterna.

De kommer att ha det så fint i sommar.