Att ha längtat.
Solen letade sig ner genom Gare de Lyons grandiosa glastak och jag stod på perrongen och hoppade av uppdämd förväntan och otålighet.
Smulornas tåg de Provenance de Montpellier Saint Roch (en plats som viskar om sol och värme, skuggiga gränder och vingårdar så långt ögat når) skulle komma 13.53 till Paris.
När den digitala klockan på perrongen visade 13.53.00 började jag gråta. Hejdlöst. De skulle ju vara här? I mina armar?
Såg inget tåg.
13.53.30. Inget tåg.
13.53.39. Fortfarande inget tåg.
13.53.56 Ser tåget långt, långt borta. De där TGV-tågen som man knappast hör, som glider framåt. Långsamt. Gråter lite mer, bara för att jag längtar och sekunderna är alldeles för långa.
13.55.10 Tåget några meter bort. Ser Véra som glider förbi, och hon ser mig. Gråter igen.
13.55.40. Tåget stannar.
13.56.04 (TRETTON FEMTIOSEX NOLLTRE EN FUCKING EVIGHET OVERDUE) jag hoppar upp på tåget och kastar mig över mina barn och min före detta svärmor.
Så gråter vi allihop en stund, av ren längtan som äntligen upphör. Drygt två veckor utan mina små. Hjärtat brast och svämmade över, och ögonen svämmade över. Vad stora ni har blivit, vad långt hår ni har fått, vad fina ni är, har ni nya skor, vad mamma har längtat!
Äntligen.
12 kommentarer:
Åh. <3
Va fint skrivet
*snufs*
Åååååh...
Ett av dina finaste inlägg.
Hur är relationen med svärmor nu?
blinkar en tår :)
KÄRLEK! <3
Känner igen längtan, uppdämd kontroll- det är klart att vi fixar att vara ifrån varandra! O sitter här med en tår i ögat :) Krama Smulorna!
Fint! Härligt att du kan ha en bra relation med svärmor trots att sonen trilskas. Bra för alla att kunna ha kopplingen till släkten kvar.
/Marja
Å! Så fantastiskt bra och fint!
Men åh vad det snörpte ihop sig i hjärtat! Du är duktig på att skriva.
Nu fick jag också tårar i ögonen. Ska inte läsa på morgonen egentligen. Otroligt fint.
Och jag vet ju att det är lite av en ynnest också att få så mycket egentid, och att få längta, och att barnen har så mycket att se och uppleva, och så många personer som älskar dem så mycket och att man måste dela med sig eftersom man aldrig äger sina små... Och så tror jag att jag trycker bort längtet en del, ända tills de kommer tillbaka och allt skäljer över mig...
xxx
Skicka en kommentar