Tillbringar quality time med Véras gammelmormor Karin.
Vi läser Vi och Allers. Tittar ut på morgondimman och äter messmör på tekaka. Klagar över teveutbudet (det där nya med Tina förstod vi just ingenting av, var det inte vansinnigt skränigt och rörigt? Och varför textar de inte när de pratar engelska, tänkte jag. Min mormor Karin kan ingen engelska. Hon vet inte heller vem Gordon Ramsay är. Och är man inte medveten om vilken stjärna han är så är han just inte så intressant. ).
Vi har gått brorundan, över järnvägsbron, Henning Mankell-bron och den andra bron över Ljusnan, spegelblank under oss. Min mormor vet vilka som bor i nästan alla hus. Kan alla skiftningar i landskapet.
För mig skiftar det inte. Det är som det alltid har varit. Och det är så förbannat tryggt. Himlen speglar sig i Ljusnan som flyter förbi. Älven där vattnet var femton grader i juli.
Det är olika, som mormor brukar säga. Det är olika.
7 kommentarer:
Messmör, nostalgi och trygghet - njut och var lycklig över dina båda världar, dina två olika hem. Jag är lite avundsjuk.
Och jag är avundsjuk över att din mormor är så pigg och att du kan introducera din dotter för henne. Min mormor är förvisso i livet ännu, men umgänget sträcker sig till att sitta vid hennes bädd och stryka hennes hand.
Du skriver så sjukt bra, Sara! Imponerad.
Jag saknar min mormor nu...du skriver så otroligt bra...
Det kan hända att det beror på att jag har mens, men jag blir tårögd när jag läser det du skriver. Jag vet inte om det är det du menar, men det jag hör är den där bottenklangen du beskriver om att veta att man vet var en del av en själv tillhör och kommer ifrån. Sånt som jag har i mitt huvud, för att jag bestämt mig, men inte hittar klangen från i min botten. Så glad jag blir för dig om det är det du har!
Mysigt. Hade behövt en sådan dos. Men mormor dog innan jag föddes så det är kört.
Kristina: Det är sannerligen en kontrast!
Eleonora: Jag ÄR lyckligt lottad. Jag hade alltid drömt om det, att hon skulle få träffa min dotter, sedan länge.
Angelica: *rodnar*
Helena; Mormödrar är specilla, de är det!
Erica; Men det har taigt tid. Tagit tid att kanske acceptera att det är hrä jag har mina rötter, trots allt. Och det är viktigare nu när jag bor långt bort.
Karlavagnen; Jag säger det igen, jag är lyckligt lottad.
Skicka en kommentar