Han säger att han söker lösningar, hon bara problem.
Han säger att hon inte vet, att hon gör fel.
De trasslar in sig i en diskussion om sanningar. Vems sanning? Vems bild?
Han vill kalkylera, mäta, konkretisera. Rationalisera och relativisera. Hon säger att han är vetenskaplig, kontrollerande och inte lyssnar.
Hon är bara känslor och fler tårar än hon trodde fanns, han kontrollerar sina. Det ser hon på ryckningarna i hans panna.
Hon kan honom utantill, som han känner henne.
Han säger att allt handlar ju bara om dig nu.
Hon säger att hon inte kan låtsas. Och hon kan definitivt inte backa.
Han känner sig sviken. Han är så arg. Så arg. För att löftena hon gav inte är värda vatten? För att drömmarna gick i kras? För att livet inte gick att planera? För att de miste någonting.
Att först vara superärlig mot sig själv, att säga till sig själv att jag vill inte det här längre, och sedan backa... Skulle inte det vara det allra största sveket, och den största garantin för att bli bitter?
Hon har inte många val. Tillsammans kommer de ingenstans. Han vill gå bakåt, tillbaka. Det är inget alternativ för henne. Hon har börjat gå framåt (och ska hon vara riktigt ärlig mot sig själv började hon gå för ganska länge sedan) och kan inte backa.
Enda vägen ut är igenom, rakt igenom. Sedan vet man inte riktigt i vilket skick man kommer ut på andra sidan. Men dit måste man.
21 kommentarer:
För att backa måste ju nånting förändras och att båda vill förändra och förbättra. Jag har backat några gånger och det kanske inte känns värt det alla dagar men tillräckligt många.
Kram, Maria i nb
Ja det är inte lätt sånt här... Hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig för er, på ett eller annat sätt.
Kram
Om det inte är så att man är förblindad för att man hittat en annan...
Ingen är så falsk och blind som en förälskad människa.
Det går visst att gå bakåt, för det som är framåt kan vara helt fel om ett halvår.
En förälskad människa använder stora ord men det är inte visdom som talar bara obalans i kroppens kemi...och det vill man inte höra när man är förälskad - man vill bara vara kvar i känslan = en slags drog...och alla som försöker ta ifrån en den är fienden...
"Hon" är stark! Och "hon" kommer att klara detta, på ett eller annat sätt. Styrkekramar från soliga men ack så trista Borås!
Jepp, svaret finns bara i var och en av er. Inte i relationen.
Precis så kände jag också för många år sedan. När vi väl började prata så insåg jag att jag redan tänkt färdigt för länge sedan. Min tröskel inför att uttala min tveksamhet till vårt förhållande var så hög. Min stackars sambo fattade ingenting och hade en lång process framför sig. Det var nog lika jobbigt för oss båda men på olika sätt.
Man kommer ut så mycket starkare när man klarat en prövning ... I alla händelser måste man i alla fall vara ärlig mot sig själv - det är man skyldig både sig själv och sin livspartner. Lycka till!!
... *kram*, *en utstäckt hand* *ett öra som lyssnar (eller öga som läser i mitt fall)*
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. går inte heller att planera, hur gärna man än vill. Tur är väl det ändå, för tänk så mycket man missat/sagt nej till om man visste hur allt skulle sluta.
ja du är redan på väg, ge honom tid att komma ikapp lite så finner ni lösningen
Ingen möjlighet att gå framåt tillsammans? Det låter som om det finns känslor kvar ...
Kram!
Tack för att du delar med dig! Ibland finns lösningarna där man minst anar det.
Precis, precis så var det och är!!! Han kommer alltid att tycka att jag svek men jag svek inte mig själv. När jag efter nästan ett liv av kompromisser med mig själv inte orkade längre fanns ingen annan väg. Jag kommer aldrig sluta hoppas att han en dag finner ro i hur det blev. Men.. hur det än blir med det, hade det inte varit rätt mot det som var "vi" att inte vara ärlig.
Om du länge funderat kring detta och C ej annat det kanske han känner sig lite "hit by a bus" och som att han helt saknar kontroll. Vad vet jag men tänk pâ att han kanske behöver tiden att höra dina förklaringar och hur du känner flera gânger om det är nytt för honom... Och mitt andra râd skulle vara att skynda sakta. Ta en paus, inte ett avslut, kompromissa utan att röra dig bakât... Ge er bâda tid att tänka och känna lite ensamma, kanske utan att insistera att det här är verkligen The End. Men visst vad är värre än att invagga falskt hopp, men samtidigt kan jag tycka att det kan fâ ta lite tid att avsluta ett äktenskap... Ni bör ju försöka att inte bli ovänner sâ dâ mâste man nog kompromissa en gnutta kring den andres känslor. Just nu verkar du behöva ensamtid och frihet. Kan du ta dig den utan att hamna i skilsmässobrâk? Men jag anar att du inte alls vill skjuta upp nâgot. Du har funderat och väntat. Bara var varlig med C's känslor?
Modiga fina du! Jag är så glad att jag hittade din blogg. Stor kram från Anna
Har man viljan så brukar resten lösa sig, på ett eller annat sätt.
Det går ju inte att gå bakåt och det finns ju inte en sanning. Men om man ger varandra friheten att få vara som man är så brukar det gå lättare att mötas.
Jag hoppas att det inte ska behöva vara ett slut, utan en riktigt härlig nystart! Att ni båda kommer igenom det här starkare, tillsammans!
/a stranger
Tror att det är ganska vanligt, det där att den ena har gått och tänkt på separation/skilsmässa en längre tid och liksom bearbetat det i sin ensamhet, och sedan när denna delger sin sambo eller make att den vill skiljas så blir den andre överlumpad och känner sig överkörd för att den andre inte berättat om sina tankar tidigare. Då har den ena redan kommit en bit på väg och redan har bestämt sig för den har haft mer tid på sig att bearbeta saken, medan den andre kanske känner sig helt ställd och känner sig kränkt för att den andre inte sagt något tidigare, så att man kunde prata om saken tillsammans och kanske jobba på att förbättra det som fungerar dåligt i förhållandet.
Om man ska försöka jobba på förhållandet så att det fungerar bättre, så måste ju viljan att göra det finnas hos båda. Har den ena redan kommit fram till att den inte vill vara kvar i förhållandet längre, ja då blir det svårt.
Och just det där att den ena inte har berättat om sina tankar och sedan på egen hand bestämt sig för att bryta upp,det tror jag känns väldigt väldigt jobbigt. Man kanske t om känner sig kränkt.
det är ju bara du som sitter på svaren. ingen här av oss känner det du känner eller har gått igenom det ni gått igenom.
Men tom för mig som befinner mig så långt ifrån er man i princip kan vara och näst intill enbart "känner" er via bloggen så känns det som en chock så jag förstår C lite oxå om han inte heller fattar ;) Jag har tyckt att ni verkat så kära, tufft förhållande med mkt distans pga jobb - visst, men sen utelämnar man ju säkert det jobbiga o tuffa i en blogg o ibland även i det verkliga livet tyvärr, vilket gör att det känns helt overkligt! ni har ju varit det Perfekta Paret *skrattar*
Men som sagt, Det är Ditt Liv. Ingen ska leva det åt Dig.Du verkar inte vara någon som tar förhastade beslut.
Och "paus" existerar inte i min värld. Även om man kanske tvivlar eller där kanske finns känslor som blossar upp när man fått tid ifrån varandra så är det bättre att göra slut på riktigt och OM UTIFALL ATT ni mot all förmodan blir kära igen, ja då får det väl bli lite extra pappersarbete då!
*krama om*
// Angelica
Jag förstår att tips kanske inte är det du vill ha, men här kommer ett iaf: försök att gå i terapi tillsammans. Några gånger iaf, det skadar aldrig. Jag var helt säker på att jag ville lämna för två år sedan. Känslan hade smugit sig på under en längre tid, vi gled ifrån varandra, jag ifrågasatte, han ifrågasatte, vi blev osäkra, vi velade, bråkade, grät. Sen; parterapi några gånger, individuell terapi, och en sakta växande känsla av samförstånd, acceptans, respekt, förälskelse, tacksamhet över det vi har ihop. Nu väntar vi vårt första barn ihop och jag är glad att vi bestämde oss för att ta språnget. Det finns såklart inga garantier för att det håller, men jag hoppas att vi har hittat några strategier för att klara av svackorna. Om förhållandet är rent destruktivt ska man såklart gå, skydda sig själv till varje pris.
Hur det än blir, så blir det bra. Du verkar vara klok. Kram Hanna
Har inte följt din blogg men halkade in och på några veckor läste jag igenom dina bloggår. Jag känner igen mig själv i dig men så läser jag kanske mellan raderna som den överkänsliga fd anorektiker jag är. Tänker på hur svårt det är med känslor och relationer, oavsett om man befinner sig på en paradisö eller i en lägenhet i Norrland. Jag har inga råd att ge, för vem kan ge råd om någons liv när vi inte har samma bakgrund, erfarenheter eller känslor. Jag vill nog bara säga att det gör ont i hjärtat att läsa om hur verkligheten är för dig just nu. Det är alltid sorgligt när relationer inte fungerar och en jobbig påminnelse om hur förgängligt allt är. Så jag skickar bara en varm tanke och en stor kram. Man blir så stark som man måste!
/Johanna
Det kommer att bli bättre, hur det än blir. Håll ut, rid ut. Du är modig och stark.
Jo, man kan faktiskt backa men endast om man gör det tillsammans för att sedan gå framåt på en ny väg...finns känslor kvar är det värt det. Jag var själv på väg och gick till familjerådgivning bara för att det var det som förväntades, var inte ärlig nog att våga skrika högt att jag bara ville ut. Tänkte i stället att jag går på FR några gånger ( ser bra ut utåt sett..) Döm om min förvåning när jag upptäckte att jag behövde det. Det var bra för oss båda att vrida och vända och faktiskt till slut känna att vi tycker ju om varandra och varsamt, trevande och inte alltid så lätt påbörjade vi en ny väg, med nya tankesätt. Det är ingen prestige att backa om man känner att känslor finns kvar, däremot- är du klar och inte vill backa så är det också okej. Kram till dig, Carina
Skicka en kommentar