Vägs ände.

Min kollega R frågade mig igår om jag aldrig ångrade flytten (flykten) från Korsika (Alcatraz).
Och jag sade nej. Je ne regrette rien. 

Jag tittade på Tour de France, när cyklisterna kom ner mot Ajaccio, sista delen av första etappen.
Såg mitt hus, såg mina gator. Vägen ut mot Parata och udden, den vägen som leder förbi mina stränder. Det turkosglittrande, smaragdgröna, bottenlösa stora blå nedanför klippkanterna.

Skönheten i det. Vägar som jag känner så väl. Utantill. Jag kan följa vägen med mitt finger på en karta, kan varje kurva, varje bristning i asfalten. Vet var den tar slut. Har följt den vägen tusentals gånger, ända dit den tar slut. Där ön tar slut och havet tar vid. Där man bara har horisont framför sig, och bottenlöst blå. Vänder man sig om har man bergen, de oöverstigliga i blickfånget.

Så vackert, så inspirerande, så märkvärdigt. Och inte för mig. Jag var tvungen att gå den där vägen tusentals gånger för att inse det. För att inse att vad man helst skulle vilja att man ville och det ens hjärta egentligen vill inte nödvändigtvis är samma sak.

Skönhetens ö. Jag kan se hur vackert det är. Och alla mina minnen. Korsika kommer alltid och för all evighet vara platsen där mina barn lärde sig sitta, krypa, gå. En sådan plats kan aldrig förknippas med att vara olycklig. Never ever.

Men jag kunde inte bo på en plats där vägen tar slut.