Arreviderci Amore, Ciao

Vi hade julgransplundring idag. Med små grodorna och allt. Mycket uppskattad del i kulturell uppfostran.

Yours truly, välgödd, ompysslad och coachad.

Min hemstad. Kristine Kyrka, Engelbrekt Engelbrektsson och kullerstenarna på ett snöfritt Stora Torget.

Dessa veckor försvann i ett skimmer av julglitter, i ett dis av nyårschampagne och en enda röra av vänner, släktingar, familj & bekanta. Jag känner mig resourcad, välgödd och hyfsat harmonisk.
Brått tillbaka till strax söder om Paris, nöjd med att ha hunnit med så mycket, tacksam över att kunna ha en fot i flera världar.
Till Dalarna flyttar jag nog aldrig. Det finns inte i någon av mina drömmar. Men alla dessa band jag har, som silvertrådar mellan min själ och detta sällsamt vackra landskap. Jag känner dem, de där trådarna, som drar och drar. Men inte tillräckligt.  
Visade mina döttrar huset jag bodde i som liten.
De ba:
- Jaha?
Och viftade med intresseflaggorna, sådär som man gjorde typ på nittio-talet.
I morgon tidigt, tidigt åker vi mot Stockholm Arlanda, I nattmörk morgon med nattmörk skog och det enda man ser är vägens mittlinje rakt framåt. Det enda håll man ska åt.
Sedan lyfter planet mot Paris.
Kunde jag önska mig en bättre utgångspunkt för tjugohundrafjorton?

Jag åker i morgon. Med mina små storögda, sömniga. Upplyfta ur varma, mjuka sängar, uppryckta ur varm, djup sömn.  Just hold on, we're going home. 
Sweet Sweden, vi ses snart. Mer snart än sist vi sade farväl. Arreviderci, amore, ciao.