Jag läser om Elizabeth Gilbert's (Ni vet, Eat. Love. Pray.) bok Committed: A skeptic makes peace with mariage.
Snabb briefing: Gilbert skilde sig lite efter 30, en skilsmässa som hon benämner apokalyptisk, och strax före 40 visar det sig att hon mâste gifta sig med mannen hon älskar, trots att de lovat varandra att never ever ingâ äktenskap. Pâ grund av, eh, dâliga erfarenheter.
Gilbert tacklar sin äktenskapsfobi genom att dyka ner i historisk forskning, statistik, intervjua människor frân olika kulturer, reflektera och analysera över vad äktenskapet är - vad det blivit, och vad det borde vara.
Det är intelligent och roligt, och identifikationsnivân för mig är hög.Gilbert och jag gifte oss i samma âlder, kring 25. Sâ här skriver hon (pâ ett ungefär) och det hade jag velat formulera för mig själv:
It was not until I reached my thirties, when my ex-husband and I had ruined our mariage for good, and when my life (as well as the life of a few very good men, others not so good, and also those of a handful of innocent spectators) was completely turned upside down that I finally cut the power. I got out of the car, I looked at the burnt-out landscape around me, I fluttered my eyelids and I asked:
- You're not insinuating that I have got something to do with this mess, are you?
Hennes tankar kring relationer och äktenskap är universella, ödmjuka och tänkvärda. Problemet med ett äktenskap - ett socialt kontrakt - ingâtt för kärleks skull är att det är sâ oerhört, hopplöst ömtâligt.
Det är roligt, det är sorgligt, och det är trösterikt pâ nâgot vis. Att tro att kärleken ska kunna institutionaliseras är kanske det allra mest förmätna? Och att vâga tro pâ kärleken är kanske det allra mest mänskliga?
I västvärlden lever vi med den yttersta friheten: Den att välja. Vi gör hundratals val varje dag. Därför att vi kan. Och vi har friheten att välja att stanna, eller att gâ. I dag eller i morgon eller tills döden skiljer oss ât. Och den friheten mâste respekteras. Och accepteras.
.
16 kommentarer:
Det verkar vara en bok för mig. ;) Cynikern i mig vill liksom inte släppa taget. Lägger på min önskelista, tack för tips!
Jag hänger inte med i varför just äktenskapet skulle vara det förmätna i det hela? Det är ju i slutändan "bara" en ram för ett förhållande precis som samboskap eller för den delen särboskap.
Alltså jag tror inte att kärleken tar slut för att man gift sig, utan av tusen och en andra skäl. Varav det mest allmängiltiga kanske är att det är sjukt svårt att hålla ihop hela livet. Men det är det ju oavsett den där ringen eller inte.
Sen är det verkligen bra och sunt att vi lever i en världsdel och tid då det är okej (om än såklart inte enkelt) att bryta upp ett äktenskap.
Jag har älskat mânga, men det är endast ett litet fâtal jag skulle kunnat skaffa barn med. Och jag är glad att jag mognade lite innan jag skaffade barn och gav mitt förhâllande tid att växa fram först. Jag visste det inte dâ, men att skaffa barn är väl kanske en av de största utmaningarna för ett förhâllande? Man hinner ju knappt med att älska varandra vissa dagar...
SKillnaden mellan att ingå äktenskap - evig trohet och vi två tills tiden tar slut, signerat av kyrkan eller staten - och en relation där man faktiskt inte lovar varandra detta känns ändå ganska stor. Tycker jag nu.
Men när jag gifte mig hade jag faktiskt INTE en sekund funderat över vad ett äktenslap innebar. Inte en sekund. Jag var bara förälskad.
Det är väl detta som gör att många faktiskt väljer samboskap eller ett icke institutionaliserat förhållande?
Jag är sammanboende sedan snart 30år med samme man, och vi har två vuxna barn tillsammans. För oss två har det nog hela tiden varit självklart att vi skulle vara tillsammans hur länge som helst, och att vi bara skulle vara tillsammans med varandra, trots att vi inte har lovat det inför vare sig kyrka eller stat (men naturligtvis skulle det ha kunnat gå åt skogen ändå, precis som ett äktenskap kan gå åt skogen). För oss är äktenskap främst en juridisk formalitet. Men det kanske är en generationsfråga? (vi är båda två födda i slutet av 1950-talet)
Så att vi har valt samboskap/ett icke institutionaliserat förhållande är enbart för att vi tycker det är så ointressant att institutionalisera vårt förhållande.
Så jag tänker ungefär som E här ovanför skriver - äktenskapet är "bara" en ram.
Tack för boktipset, förresten, Sara! Jag var in på Bokus och läste ett smakprov ur Gilberts bok, och den verkar hur intressant som helst!
// Kristina
Jag håller delvis med din kommentar ovan, det är skillnad mellan att vara gift och inte vara det. Däremot finns det faktiskt inget i den borgerliga vigselceremonin som säger att du måste vara monogam, om det är det du menar med evig trohet (däremot medför det en hel del andra saker juridiskt sett att vara gift).
Alltså, jo, det är nog bra att fundera lite grann på vad det innebär att vara gift innan man gör det och det kanske ännu mer innan man skaffar barn tillsammans för det är nog väldigt svårt att helt bryta kontakten med sina barns far även om man sedan helst skulle vilja det.
Jag tror också att många sambopar utgår ifrån att det kommer att hålla tills döden skiljer dem åt och att det är minst lika jobbigt för dem när det blir uppbrott - i synnerhet med barn inblandade.
Jag var nästan tio år äldre än du när jag gifte mig, och då hade jag varit tillsmmans med min blivande man i åtta år, så jag har nog kanske haft mer tid att fundera på vad det innebär. Jag tycker för övrigt att det är bra att man kan skilja sig relativt lätt i Sverige men jag hoppas samtidigt att så få som möjligt ska behöva gå igenom en skilsmässa.
Kärleken går ju inte av sig självt bara för att man är gift. Att älska är faktiskt ett verb. Kärlek är inte ens nödvändig för att man ska ha ett äktenskap även om vi i västvärlden inte brukar skilja på äktenskap och kärlek. Det är ett aktivt val att älska en annan människa och ibland blir det för svårt och man orkar inte längre att göra det valet.
Jag är sambo. Vi har barn, testamente, livförsäkringar och gemensam ekonomi. Vi har pratat om äktenskap men helt enkelt inte riktigt bestämt oss för om vi vill gifta oss. Vi trivs med att vara sambo och jag tror inte att ett äktenskap skulle förändra min inställning till vâr relation. Just att vi har delad ekonomi och testamente är det ju inte alla gifta par som har. Vi känner nog att vi har lovat varandra trohet och att vara tillsammans utan att vi gift oss.
Men jag har fâtt kommentarer om att jag "borde" gifta mig för barnets skull. Att det ska vara tryggast sâ. Men med testamente blir det ju samma sak tror jag? Och även frâgor om det inte är mer praktiskt med gemensamt efternamn. Inte viktigt för mig alls men tydligen tänker mânga andra sâ och det gör definitivt att vi ocksâ funderar pâ att kanske gifta oss. Personligen tycker jag inte att det gör nâgon skillnad men jag förstâr att symboliken är viktig för andra och uppskattar hur romantiskt och roligt ett bröllop kan vara. När jag var 22 hade jag tyckt att det varit underbart med ett stort, sagolikt bröllop. Nu är jag 32 och vill hellre ha ett litet och intimt om nâgot alls.
Jag menar inte att det är betydelselöst att gifta sig, i så fall hade jag inte valt att själv göra det. Men jag förstår inte på vilket sätt själva äktenskapet skulle göra det svårare att hålla kärleken vid liv? Utmaningarna i att leva i monogam tvåsamhet (vilket ju är vad majoriteten ändå strävar efter att göra, även om andra varianter och ideal såklart förekommer) år efter år finns ju där för sambos också.
Jag tror i stället (och det här är såklart en grov generalisering, men ändock) att det är huruvida man bildar familj eller inte som verkligen sätter ribban för var man har varandra och hur mycket man är beredd att kämpa för att hålla ihop. Samtidigt som man nog också (återigen generaliserande) kan anta att just vardagen med barn för många par oavsett civilstånd blir den stora utmaningen och eventuella kärleksdödaren.
Jag gifte mig kyrkligt när vårt första barn var ett år gammalt. Rent juridiskt är det enklare att vara gift, men det vet ju "alla". (Nej, tydligen inte, och jag uppmanar ALLA som "bara" är sambo att gå till en familjejurist och verkligen reglera allting så att inte det blir otrevligt och jobbigt om den ena parten går bort i förtid till exempel).
Om jag skulle välja om så skulle det bli en borgerlig vigsel, helt enkelt därför att jag fortfarande vill ha det juridiska ramverket när barn och egendom är inblandade. Jag har sett mycket tärande tjafs när i övrigt förnuftiga sambopar gått skilda vägar.
Varför skulle det vara svårare att hålla kärleken vid liv inom ett äktenskap? Och varför anses det som ett mindre åtagande att gifta sig än att skaffa barn ihop, commitmentwise? Det har jag aldrig fått någon bra förklaring till.
Här är jag helt enig med Cruella. Har på nära håll sett så mycket elände i samboförhållanden när den ena parten avlidit. Trots all information, är det få sambon som ordnar det juridiska. Helt otroligt faktiskt. Har sett den ena parten bli helt utan hus o hem, ägodelar, för allt har tillfallit hans förädrar o syskon. Och det efter att ha levt som sambon i tiotals år.
Och som sagt, att skaffa sig barn är väl det största åtagandet ever... men ändå verkar själva vigseln vara det man funderar mest kring.
Tror även det kan finnas vissa juridiska "risker" med att vara gift; kanske om en av makarna har ett företag som gâr i konkurs; man har barn utanför äktenskapet? Kanske har jag helt fel i detta!
Jag hör absolut till skaran borde ha bättre koll.
Klargörande: Jag menar INTE att det skulle vara svårare att hålla ihop ett äktenskap än en relation (Det är definitivt svårare att lämna ett äktenskap än en ogift relation) men jag menar att de löften vi ger när vi ingår ett äktenskap är väldigt,väldigt stora och svåra att hålla.
I den franska äktenskapsbalken finns faktiskt trohetslöftet inskrivet; Makarna lovar varandra trohet, men även att respektera varandra, att försörja varandra och att bo tillsammans. Det finns ett begrepp som heter "divorce pour faute", som innebär att en av makarna brutit sitt löfte och därmed utpekas som den "skyldige". Tidigare hade detta ekonomiska konsekvenser vid bodelningen och vad gäller underhåll (till gemensamma barn, men även till ex-maka/e). Sedan ett tiotal år är det ovanligt att det blir några ekonomiska konsekvenser, men begreppet finns kvar.
Sara: Då misstolkade jag dig. Visst är äktenskapslöftena stora och i vissa lägen svåra att hålla, men jag tycker att det är fint att många ändå vill och vågar avlägga dem. Sen är ju livet vad det är och ibland får man lov att erkänna att det inte funkade hela vägen, trots intentionerna och den innerliga satsningen. Men det är bättre att våga försöka, än att låta bli för att man kanske inte klarar det hela vägen, det tycker jag.
Cruella: Jag tycker att barn är ett större commitment helt enkelt för att man alltid kommer att vara förälder tillsammans med den man en gång fick sina barn med. Det kommer man inte ifrån, det är ickevalbart till skillnad från nästan allt annat i livet. Ett äktenskap däremot kan faktiskt upplösas och läggas till handlingarna om det faller sig så.
Jag hâller med om barn! Vilket jäkla commitment, och det är där vi mâste bevisa för oss själva och barnen att vi är vuxna kloka människor som klarar att hâlla vâra löften till dem, ge dem en stabil grund trots att det stormar etc etc.
Statistiken visar nämligen att barnlösa äktenskap har större chans att hâlla än dem med barn, men det kan ha varit i amerikat?
E, jag skrev fel! Min fråga skulle vara varför det anses vara ett STÖRRE åtagande att gifta sig - för det verkar det ju som, det diskuteras och stöts och blöts och det has åsikter och principer och jag vet inte allt. Men att par diskuterar barns vara eller inte vara och får förståelse och respekt om de avstår, det är verkligen mindre vanligt. Barn är ju det största åtagandet, äktenskap ett ramverk.
Sedan håller jag personligen inte med om att äktenskapslöftena är större, viktigare eller svårare att hålla än de löften, utsagda eller underförstådda, som det innebär att dela familjeliv som sambo.
Skicka en kommentar