Plus varje soven minut om de har chansen och sover i samma säng vid bortasovande.
Det gör mig utom mig.
Totalt, hopplöst, utom mig. Att de inte bara kan uppskatta varandra?
Véras life project är att aldrig lâta det gâ mer än 3 sekunder ifrân det att hennes lillasyster tar ett objekt - vilket som helst, detta objekt kan vara en dammrâtta eller en knapp, värdet i sig har ingen betydelse, men det är totalt essentiellt för Véra att Romy aldrig fâr ha nâgonting. Ingenting. Som om hennes liv beror pâ detta.
Detta händer fyrtiotusen gânger varje dag.
Och varje gâng, cue Romy: Avgrundsvrâl.
Jag blir galen. Jag liksom bara... förlorar det. Jag blir galen av kiv och gnäll och avgrundsvrâl. Pâ riktigt.
Och när jag är trött och ledsen och superförkyld och snorig och febrig dâ är min toleransgräns för detta noll.
Scenario att upprepa hur mânga gânger som helst under dagen:
Det minsta barnet tar upp ett objekt hon hittar pâ golvet.
Det större barnet kastar sig som ett rytande lejon över det mindre barnet och tar objektet.
Det mindre barnet gallskriker.
Det större barnet lämnar rummet, med objektet samt ett triumferande fnitter.
Mamman tar ett steg till närmare vansinnets brant.
Idag föll jag ned pâ knä framför det stora barnet, slet mitt hâr och ropade men varför varför varför varför
Véra gör du sâ här? Men varför?
Varpâ barnet blev sâ ställd inför denna teatrala reaktion att hon för en gângs skull tyckte sig vara skyldig mig ett svar.
Hon ba: Men mamma, jag älskar att ha sakerna som Romy har. Jag älskar det.
21 kommentarer:
Ok, först; fniss :) Och sen jaa, man blir galen av sånt och det kommer nog hålla i sig i några år till (sorry). Men sen kanske att den som lekt med grejen/dammtussen först har företräde att behålla den tills denna är less oavsett vems grej det är? Så att den stora inte har all makt och härlighet i all evighet. /Maria i Norrbotten
Skönt att höra att vi inte är ensamma med detta elände. Mina två flickor är precis likadana, dock är de ännu bara 1 år och 2 år. Ser alltså ingen ljusning med tanke på att era flickor är betydligt äldre....
Kan ge ett boktips som kanske hjälper med några överlevnadsstrategier (jag tycker att boken är bra):
http://www.bokus.com/bok/9780393342215/siblings-without-rivalry/
"Föreläs" inte för mycket, eller förklara inte med för många ord att barnet måste sluta vara svartsjuk. För mycket respons på detta kan istället förstärka hennes beteende.Och med tanke på att även hennes liv är under förändring och barn har inte orden som "verktyg" så kanske detta är hennes sätt reagera/Kia
Oh har verkligen längtat efter lite realistisk skildring av syskonkärlek. Har efterfrâgat. Läser gärna mer om ett barn blir tvâ barn... Hälsning en som undrar om jag vâgar ta steget frân ett barn till tvâ barn, men som är ensambarn och inte alls fattar grejen med att tävla med andra överhuvudtaget.........
Tyckte inte det kândes som om du eftersökte "tips" men Louise Hallin (youtube) vad jag förstâr säger att man ska bejaka förstföddas rätt att "regera". Vet inte hur bokstavligt hon menar, eller om hon är auktoritet att lyssna pâ, men kanske det inte behöver vara rättvist utan de kan sköta det själva?
Jag tänkte nog att det här var en "fas" som skulle gâr över. Jag föreläser nog aldrig, jag flippar ur totalt.
Blir HELT GALEN av de där illtjuten. Och har liksom velat att mina barn ska tycka om varandra, och ha det roligt tillsammans? Men har kanske idealiserat detta, syskonrivalitet är ju faktiskt ett vedertaget begrepp? Och visst är det mycket som händer i Véras liv nu, men det är svârt att veta om det beror pâ att vi ska separera, eller inte. Jag skulle gärna lâta dem lösa sina konflikter själva, men UTAN ILLTJUTEN. Och enda sättet att fâ slut pâ illtjuten är att ingripa och konfiskera grejen som överhuvudtaget ingen ville ha.
Hög igenkänning! Försöker tänka att det nog rustar dem för livet på ett sunt sätt. Även djurungar bråkar ju konstant för att öva.. Sen brukar de ju ändå hålla ihop mot yttre fiender, eller när man lägger en filt på dem och sätter på en dvd! Allt gott / Emma
Det är bara en fas. Snart hittar hon andra grejer som är roligare än att förstöra för lillsyrran.
Lägg inte för mycket analys i detta eller ens energi. Lillsyrran kommer bli tuffare o säga ifrån vad det lider, donät you worry!!
//Yngst av tre
Så där är det mellan nr2 och nr3. Och detta LYCKLIGA leende som sprider sig över hela ansiktet när när typ lillasyster är helt förkrossad över att ha förlorat sin egendo.Ett snöre. En legogubbe. Eller en utnött tuschpenna.
Jag blir också helt tokig, varje dag pga bråk/ skrik/ gråt mellan syskonen. Vill så gärna att de skall kunna ha roligt/ leka ihop, det hade gjort allt så mycket bättre. Stämningen och min själ hade kunnat få lite frid, samla kraft. (blir själv ledsen av situationen)Men det löper på konstant, tom grannarna börjar bli trötta på det....:(
Ps...skulle gärna vilja gå ner till stranden med barnen, som på bilderna du visade från korsika, få lite sol och hav. Den här årstiden är slitsam när man är inne mycket och inte får tillräckligt med ljus mm.mm
Man får inte ta någonting från den andras hand. Punkt. Inget att en diskutera. Det är en av grundreglerna människor emellan.
I övrigt känner jag mig mycket ödmjukt tacksam över att det inte bara är mina barn som är sâ här.
Har fâtt höra att det VÄRSTA är att ha 3 âr mellan barnen, och att det alltid är mer kiv om barnen är av samma kön, pg a mer svartsjuka?
Könet tror jag inte alls spelar någon roll. Min äldsta och lillebror lekte alldeles förunderligt väl ihop, det är drygt 2,5 år mellan dem - okej, anekdotisk bevisning;-) Jag tror att det handlar väldigt mycket om personlighet, min äldsta har alltid varit väldigt snäll och omtänksam, ja, rentav lite för foglig ibland har jag tänkt efteråt. Det är frestande att utnyttja en så medgörlig unge när man är en hårt prövad förälder, till exempel om det bara finns två glassar på tre ungar... då har han blivit utan just den gången. (Det får vi äta upp nu.)
Försök intressera Véra för att vara stor på fler sätt än att utöva makt. Hon kanske kan få tydliga privilegier som lillsyrran ännu inte kan få? Och så betonar du att det är för att hon är så stor och förståndig nu, så förståndig att hon inte heller rycker saker av den som är yngre. Hon rycker förmodligen inte grejer av andra än sin egen syster? Prata lite oladdat om sånt också och om familj och hur man håller ihop trots olikheter.
Min 26 mânaders illtjuter helt pâ egen hand utan att bli provocerad av syskon. Just nu känns han verkligen tvärtemot. Allt förbjudet är jättespännande. Och hur sjutton fâr man stop pâ illtjutandet (eller kastandet eller gnällandet). I Fredags hällde han vattenfärgsvatten över mattan. Igâr tömde han ut mitt löspuder över golvet. Idag öppnade han dörren till duschen om och om igen när jag duschade.
Man blir minst sagt lite matt av att ha helg?
Har tvillingar som snart blir 12. En pojke och en flicka. h e r r e g u d vilket liv det är åtminstone vid något tillfälle varje dag. Och ju argare jag blir desto sämre blir det. Funderar ibland om detta handlar om att livet inte ska vara för mycket gullegull och att det underlättar för barnen och föräldrarna att frigöra sig från varandra (på ungarnas väg in i vuxenlivet) Vore det bara gullegull skulle man aldrig vilja släppa greppet om sötisarna. Anne"amatörfilosofen"
Okej, räknar med fortsatt kiv i tolv âr till... Eller längre?
Jag och min tvillingsyrra slogs tills blodet rann (svag överdrift) och det är väl först idag jag kan förstâ mina föräldrars uppgivenhet inför detta. Man skulle vilja att barna älskade varandra mest i hela vällrden (och nâgonstans gör de ju det, det är bara det att de är SYSKON)?
Det är fint att andra läsare kan vara stödjande i det här för jag kan det uppenbart inte: jag kan inte sluta skratta (förlåt) - men alltså humorn i det!! Jag dör!
Jag vet inte om det här hjälper, men tror också på det där med att ge det äldsta syskonet vissa privilegier. I vårt fall - med 2,5 år emellan två killar - är det både kärlek, omtänksamhet och tjuvnyp, men tjuvnypen är faktiskt ganska få och utdelas från båda håll. Jag känner en hel del empati med vår stora kille som får stå tillbaka ofta, ofta, nu när lillkillen är 1,5 och i fasen när han klättrar maniskt på allt och utsätter sig själv för livsfara stup i kvarten. Kan vi pärla? Nej, O stoppar pärlor i munnen. Kan vi måla med vattenfärg? Ja, men först när O sover, dvs om två timmar, annars försöker han klättra upp på bordet och välta allt. Vi försöker kompensera genom att ge vissa privilegier - storebror får stanna uppe lite extra och göra vissa ensamutflykter med en av föräldrarna. Museum, bio, sådant som lillkillen inte uppskattar än... Och så säger vi hela hela tiden till storebror att han är så duktig som pysslar om sin lillebror och hjälper honom, han vet liksom att han får en massa positiv uppmärksamhet när han är snäll. Nu har han börjat försvara sin lillebror mot oss också, vilket är väldigt gulligt. "Nej O, stolen ska stanna vid bordet, stanna på golvet är du snäll, du får inte klättra upp i diskhon." "Han vill nog bara hjälpa till att diska och göra i ordning, mamma!"
Milea: Haha, tack för ditt stöd. Eh. ;)
Karin: Lite av det där har jag börjat att upptäcka hos oss också, att Véra börjar ta Romys parti: Ibland. Och ofta frågar jag Véra när jag inte först¨r vad Romy vill (hon pratar inte så mycket än), eftersom Véra är så "tuned in" och begriper mer än vad vi gör...
Skicka en kommentar