Snöfall.

Så föll den.
Snön.
Vi tittade ut, ned mot sjön.
Stora, vackra, flingor som passade perfekt i ett litet barns handflata.
Den handflatan som tillhör det lilla barn som i pyjamas just pekat ut genom fönstret och sagt titta.
Snö.
Bara fötter på nyfallen snö.


Flera veckors väntan.
På snö, på vitt, på vackert.
På min rädsla, min ångest, min trötthet, mina trasigheter.
Jag rustar för krig igen, efter välbehövlig frist.

Så föll den, snön, och jag såg bara den.
Tänker att det är ett gott tecken, att snön viskar om ljus och vitt och mjukt. Så stilla och tyst föll den.

Och det kan få snöa. Snöa över den här hösten, snöa över sommaren - så jävla underbar, det gör det så svårt nu - snöa över 2013, vintern och allt som sagts och gjorts.

Kan man få börja om? Med vitt, oskrivet, rent? Kan man få vakna upp i morgon till en vit värld?
Oh. En person sade till mig att jag är som det svenska klimatet, som en bergman-film till och med. Med hy som snö, och ögon som vinterhimmel. Fast då har man nog inte upplevt en bergmansk vinterhimmel i verkligheten. Fast hos honom, vid Atlantens kust har det snöat. Märkligt.

Oh well. Anyhow. Oskrivet blad, börja om på nytt, okej?

Tack.