Sömnen har lämnat mig igen. Den där djupa, läkande, reparerande vilan.
Kan inte sova.
En av anledningarna är att mina små inte sover. Inte de heller. De känner oron, andas in den.
Min stora lilla har drabbats av sådan separationsångest att hon inte vill somna. Och om hon somnar och jag inte ligger alldeles, alldeles tätt intill när hon vaknar skriker hon. Hon vill hålla min hand i sömnen.
Den lilla lilla vill helst sova på min mage, med armarna om min hals, hårt, hårt eller med händerna i mitt hår.
Nej, man behöver inte gå i någon djuplodande terapi eller leta särskilt långt för att förstå varför.
Och konsekvenserna av dålig sömn är noll tålamod, griniga barn och grinig mamma. Allt som jag inte ville.
Hemresan närmar sig.
Resan tillbaka till det jag skjutit upp. Det där kämpiga som vi måste igenom.
Sedan, sedan, ska jag sova. Vila. Läka.
6 kommentarer:
Så bekant Sara. Hur vi har legat där nätterna igenom, jag inklämd mellan mina två små, svettig, trött men absolut inte sovandes. Den stora fördelen med att ha dem varannan vecka var att jag kunde sova och gråta ostört när de inte var hos mig. En väldigt klen tröst förstås. En jättestor kram till dig. (K
Just den fasen går över, men är ju ett rent helvete på alla sätt när den pågår. Det dåliga samvetet blandat med ingen sömn är vidrigt ju. Lille E låg som en larv runt mitt huvud och höll hårthårt och vaknade flera gånger och skrev hjärtskärande att han eller jag skulle dö. Hjälp, det hade jag förträngt ...
Ja, att det blir så där när man behöver sämn mer än någonsin? Min äldsta vill inte ens släppa min hand en sekund dagtid för att låta mig dricka kaffe eller svara i telefon. Men det går väl över?
Jag gick faktiskt i samtal hos en barnpsykolog för att få föräldrastöd när det var som värst. När E hade varit hos sin pappa så hade han minst en natt efteråt då han inte släppte mig varken på natten eller på dagen och jag höll på att bli tokig. Psykologen menade att barn alltid ser till sina föräldrars bästa i första hand och att de inte vill släppa för att de tror att de måste ta hand om föräldern. (I alla fall i mitt fall.) Hon föreslog att jag skulle berätta för E hur glad och nöjd jag var med allt jag höll på med. Om jag drack thé så skulle jag säga högt att jag njöt SÅ av att få sitta stilla och dricka mitt thé, eller att oj, vad jag ääälskade att läsa min bok! Etc. Det var verkligen inte klokt vad effektivt det var! Sonen vände på fläcken och gick nöjt och lekte med lego eller nå't han själv ville göra.
De där nätterna när han varit hos pappa och skrek att jag skulle dö eller han skulle dö, tyvärr försvann de inte förrän han vande sig mer med att vara borta från mig och med åldern. Önskar jag kunde svara något fint där, men det kan jag inte. :(
Åh, jag vet hur tärande det är när man inte får eller kan sova! Men min lille som är 3 veckor yngre än Romy har just blivit precis likadan; somnar med armarna kring halsen, vaknar och vill hålla handen etc. Samt klängig dagtid. Så det kanske är en av alla faser också? Kanske kan hjälpa lite... Kram
Har ni pratat något om hur ni ska göra sen? Ska de bo hos er båda lika mycket, eller bara helgerna hos den ene? Letar du eller han boende? Vilka regler gäller i Frankrike?
Skicka en kommentar