Och ibland tänker jag att jag skulle vilja försköna vardagen, men till vilken nytta?
Här är det vardag galore, med en trist heltidsjobbande mamma, hämtningar, lämningar, mândagar. Mânga mândagar. Pâ Korsika var vardagen aldrig riktigt närvarande, vi höll den pâ avstând med brutalt solsken och solbrillor âret runt.
Mannen med den vackra profilen, han med den ständiga solbrännan och längtan efter solen, sitt Medelhav, sitt Le Midi, som är pâ väg härifrân. Mon homme, han som aldrig stâtt ut med vardag. Han som aldrig kommer kunna att acceptera att landa stilla i en vardag. Jag längtade efter den, vardagen.
Livet, det förändras. De där turkosglittrande âren, de kanske viktigaste och finaste i mitt liv. Just nu känner jag mig lite borttappad och vilsen. Hon som var dâ är inte riktigt jag, och den här mamman som precis vinkat av sina barn vid tâget söderut, hon känns inte heller riktigt som jag.
Det här var vad jag sökte, vad jag ville. Vad jag valde.
Är eventuellt pa väg in i en livskris? Looking, looking, looking for her.
17 kommentarer:
Nej ingen livskris, bara korrigering av kompassen. Du finner säkert den rätta kursen när tankarna landat och du valt den rikting du vill vandra.
Jag tror du starka kvinna, håller på att hitta din kurs.
Skulle precis skriva som ovan. Det är inte kris - det är förändring. Och förändring gör ofta ont men du kommer ut starkare och mer medveten om vart du vill & vad du vill med saker och ting, du är redan på väg dit!
Det här klimatet och mörkret kan göra även den starkaste deprimerad och vacklande, men snart kommer våren och då väcks hoppet igen.
Kram
Men du är inte deprimerad? Eller ja vem sjutton är inte deprimerad lite var och varannan dag! Smâbarn och jobb är ju inte särskilt glamoröst. Skilsmässa och ensamhet dessutom.
Men jag som är hemmafru fattar varför du saknade ett jobb, lite "mening med livet" och "socialt umgänge". Mera rutin och struktur i vardagen men även mer stress och krav?
Ge det tid sâ känns det nog bättre. Hoppas att du har sâ mycket ork att du kan komma pâ roliga saker att göra. Lite shopping eller film och litteratur typ?
Jag har skrivit det innan. Jag tror inte att man skiljer sig lättvindigt sâ det var nog det rätta.
Sen är vardagen kanske inte 100% trivsam för nâgon smâbarnsförälder? Man mâste bâde kämpa mera och sänka sina krav för att njuta?
Iuuh, det gör ont att läsa, alldeles för nära mina egna känslor. Men du verkar stark och med ett fint nätverk runt dig, så andas långsamt, gråt en skvätt och ring en god vän. Vardagen du längtat efter verkar ändå vara bättre än det turkosa havsglittret!
Bor Chris i din närhet nu för tiden, eller han tillbaka på Korsika?
Din blogg är absolut inte sämre nu, skulle säga tvärtom för det här är ett liv och en vardag som jag tror vi alla (i den mörka norden i alla fall) har lättare att identifiera oss med. Det hänger liksom inte på vädret ;) och du tar fortfarande vackra bilder. Sluta aldrig blogga snälla du!
Älskar din blogg, ditt skrivande oavsett turkosgliittrande hav eller ej!
Livskris? Mer livsupptäckande kanske? Hitta tillbaka till den du är innan du kompromissade bort dig själv. Spännande och häftig resa ligger framför dig. Bli den du är fullt ut! <3
Det är ju enorma förändringar just nu, det blir ju bra till slut och alla kommer ju åtminstone vänja sig så småningom, men det är antagligen mycket som är jobbigt och svårt samtidigt som annat är bättre och väl värt krisandet. Man kan ju inte gå oberörd genom en separation även om man valt den själv. Fortsätt andas och gör något skoj så ofta du och ni kan. /Maria i Norrbotten
Nej, jag håller inte med. Nu är din blogg mycket intressantare än att se ännu en bild på en strand och ett glas rosé i motljus. Du har börjat ett nytt kapitel i ditt liv, det går bra på jobbet och du håller på att lära känna en ny stad.
Så klart att det känns mörk och jobbigt att bryta upp ifrån ett äktenskap och att det färgar av sig ibland på livet i övrigt, men Sara, det kommer en vår även där.
Det är så skönt att läsa dina insiktsfulla inlägg också i den svårare livssituationen och se starka dig klara dig framåt, försöker finna liknande styrka i mig själv, not quite there yet själv men det kommer väl. Kram.
Sara, om du så rapporterade från livet i en busskur skulle din blogg vara fantastisk. X
Din blogg är väldigt spännande just nu!
Och jag tänker att det är ju så det är när man lämnar någon: först är man så himla stark för att den andra rasar och man känner sig skyldig. Sen, när den andra är på plats på eget håll, då först tillåter man sig själv att rasa. Man tvingas hantera alla de där livsfrågorna som var förankrade i ett "vi". Man är rätt naken utan den andre och på vissa plan får man reda ut vem man är, vad man vill, vad man tycker - utan den andre. Men sen vet man, och då ljusnar allt och man undrar hur man alls kunnat leva utan att veta vem man är när man står själv.
Allt är precis som det ska va. Alltid.
Kramar!
Fint det där med korrigering av kompassen? Plus att det ju är så att jag har varit tvungen att vara iskall och kompromisslös ett tag, vilket ju inte håller i längden för en mjukis som jag...
Jag tror inte alls att jag är deprimerad, har mycket energi och mår relativt bra, men känner mig väldigt vilsen och väldigt ledsen.
Frustrerad också, och arg. Och lite rädd. Det är lite shaky, det är ju det. Emma, du ska nog få slippa busskursblogg, men man vet aldirg! ;)
Det finns en rädsla att tala om livskris. Olika kriser i livet är lika naturligt som allt annat. En form av djupdykning för att sedan hämta kraft och upptäcka glädje och framtid.
Du verkar vara en fantastisk kvinna och visst har allting sin tid!
Kram
Lisbeth
Att vara en fantastisk kvinna känns ganska lângt frân där jag är nu. Men DET om nâgot vore ju nâgot att sträva efter!!!
Finns ett kinesiskt ordspråk som lyder: "när man haft bråttom länge måste man stanna upp ett tag så själen hinner ikapp". Jag tänker att du är där typ. Själen håller på att hinna i fatt dig. Och det måste ju få va okej.
Åh, skrev en lång kommentar som bara försvann. Nåja så intressant var den inte ... Tackade igen för att du delar med dig, Sara. Du verkar trygg i ditt val av vardag, ändå. Och med själva separationsbeslutet. Jag blir stärkt ibland av sådant du skriver, som att du hellre lever ensam än fortsätter i den relationen ... Imorgon börjar jag på nytt jobb och det är en otrolig lättnad. Att veta att ekonomin kommer vara okej. Och att få göra något meningsfullt och intressant! Det är ganska mycket som att vara framme efter några år av flytt, studier och annat. Och separation från mitt barns far, som är från Frankrike faktiskt. Livskris låter inte så konstigt. Men visst är det lite konstigt att man samtidigt kan må bra och ha mycket energi, OCH vara väldigt ledsen och vilsen? Har många andra frågor och känslor bubblat upp för dig under den här tiden? Kram!
Skicka en kommentar