Edit: Och ikväll blir det apéro med några kollegor.
Vin alltså, och säkert en del grejer som inte alls ingår i någon vettig kostcirkel.
Oh well. I morgon är en annan dag, och en dag den här veckan borde det väl gå?
Och är så himla glad dessutom över kväll i trevligt sällskap, igår kväll var jag sjukt mörkrädd hemma i min ensamhet. Helt weird, att smyga runt i lägenheten efter jobbet för att kolla så att ingen är där? Men det är så otroligt tyst och öde utan småttingarna. Wining&dining är nog ett mer vinnande koncept.
23 kommentarer:
Ja det känns väldigt underligt att vara ensam hemma när man är så van att vara minst två.
Jag har katten iaf, men det känns lite creepy när hon helt plötsligt går från djup sömn till att stirra skräckslaget ut i mörkret i hallen...
Wining and dining är nog väldigt bra! =)
(Btw, jag följer dig på Bloglovin' men det går inte att kommentera från den sidan utan jag måste söka på din blogg och gå in på den vanliga länken för att göra det...)
Jag tycker inte heller om att vara själv. Man är van med liv och rörelse runt omkring sig. Förstår att du saknar tjejerna.
Kram Linda
Vilken tur. Blir lika ledsen varje gâng du skriver om att utesluta mat och olika dieter och att du ätit för mycket. Känns bättre att du är ute och äter och dricker och har roligt! Sundare! Roligare! Det du kommer minnas med stolthet när du blir äldre liksom?
Vad gäller blogloving vet jag faktiskt inte, har ingen koll på det!
Och anonym: Det är väl inte ofta jag skriver om olika dieter? Det är väl mer kakor och onyttigheter på den här bloggen än bantande? Och det här med socker... när jag äter mer tomma kalorier och godis än riktig mat så tänker jag att det är dags att ställa om sig, det är nog bara hälsosamt?
Tycker knappast det handlar om dieter här!
Vill också säga att jag också kollar via bloglovin, men har inga problem att kommentera direkt...
Jag är på dag 3 av 30 sockerfria dagar jag så ambitiöst lovade mig själv. Hittills har jag inte fuskat och även om jag skulle göra det blir det ju mindre än annars. Ibland måste man ju ta sig lite i kragen även om det är jättegott med daglig choklad och läsk så börjar jag komma upp i åldern då vågen inte längre förlåter lika lätt och ja, lagom fåfäng är jag faktiskt :) Däremot helt orädd att vara själv, jag kan snarare gilla det. /Maria i Norrbotten
Det är det som är så märkligt att jag ÄLSKAR att vara själv, vanligtvis. Fick någon sorts ångestanfall i går och gick och tyckte att väggarna kröp närmre. Märkligt.
Hm, vet inte om jag är så fasligt SUGEN på socker alla gaånger, det är mer att jag äter när det finns... Har så svårt att känna mig ätt eller hungrig, vet aldrig riktigt vilket. Trettio dagar är ju tufft, men kanske ska testa den utmaningen! Får du äta frukt då, eller radikalt INGET socker?
Intressant kommentar ovan om dieter: jag måste hålla med om att även om det är mycket kakor så känns (själv)förmaningarna fler såsom "hälsosammare" "mer vitaminer" "detox" etc. Gärna i motsattaförhållande, kakor trots all detta exempelvis.
Bara sockerstopp på läsk, godis, fika men allt annat tillåtet, frukt i massor - hur skulle man annars överleva? I em föll jag hårt på fem havreflarn (sömnbrist) men jag åt dem tillsammans med banan så då kändes det nästan okej :) Jag är rätt tillåtande och gör gärna upp planer jag sällan lyckas fullfölja men tanken är god. /Maria i Norrbotten
J: Det är väl fâ människor som gâr genom livet utan självförmaningar eller "borden"? Tror jag.
Haha, Maria; man gör vad man mâste göra, eller hur?
Åh Sara, som du oroar dig. Alltid detox och avhållning och "jag får inte". Straffa dig inte så mycket, om du vill äta choklad, ät choklad och strunta i ångesten. Om du vill äta morötter, ät morötter och strunta i ångesten där med. Stor kram
Meh..Det är väl inte sunt för nån att trycka i sig massa socker och vem försöker inte göra ett ryck och leva lite hälsosammare ibland? Det kan man väl få skriva utan att vi ska börja oroa oss?? (Att vara ex-anorektiker medför inte en plikt att sorglöst smaska i sig choklad resten av livet för att bevisa vilken sund inställning man skaffat sig/hur frisk man är)
Emma: "(Att vara ex-anorektiker medför inte en plikt att sorglöst smaska i sig choklad resten av livet för att bevisa vilken sund inställning man skaffat sig/hur frisk man är.)"
Word!!
Dock kan jag hålla med Mia om att det verkar som om du straffar dig själv alldeles för mycket ... (Hoppas dock att det bara *verkar* vara så. :) )
Superintressant.
På vilket sätt tycker ni att jag "straffar" mig?
Jag försöker nog hitta en balans, och när jag sorglöst har smaskat i mig choklad en helg plus vin plus middagar som består av jordnötter och ost... Då njuter jag av att äta ångkokt broccoli och olivolja.
Om jag hela tiden åt osm jag jgorde exempelvis i onsdags kväll då skulle jag väga 100 kilo och vara totalt åderförkalkad, och förmodligen inte alls särskilt sorglös.
Jag kan inte tala för någon annan men det jag kan reagera på är att matintaget i alla fall är ett viktigt ämne för dig, även om alla bilder (och de gånger jag på senare år har träffat dig irl) vittnar om att du är jäkligt långt ifrån att väga 100 kg. Du är till och med jäkligt långt ifrån att ens ha ett par trivselkilon.
Så jag för egen del kan ibland tänka att jamen ät chokladen och var glad, du har ju uppenbarligen förmågan att reglera det där så det håller sig på en vettig nivå. Kanske det är så att du behöver få svulla ibland och vara "nyttig" ibland, det vore i så fall inget unikt. Jag lever också så, och blir strängare mot mig själv efter perioder av mycket godsaker.
Men, jag pratar och skriver nästan aldrig om hur jag äter - även om det händer att jag vill kommunicera recept eller dylikt som handlar om mat. Det är bara en del av mitt liv som pågår och det är väldigt skönt att känna så. Jag har ju känt annat, jag också.
Hursomhelst kan det förstås vara så att här inte finns någon koppling till din tidigare anorexi, att du bara är intresserad av hälsa och vad de senaste rönen om vad man bör och inte bör stoppa i sig säger. I så fall är det ju bara jättebra, men eftersom vi som läser vet att du tidigare har haft en sjuklig förmåga att kontrollera ditt näringsintag, så kanske några av oss också reagerar lite mer när du tangerar det i bloggen.
Så jag tror inte att du ska ta det som något annat än omtanke, och om du vet med dig att det här med mat/hälsa/kropp faktiskt bara är ett harmlöst intresse bland många andra, så är det ju inget för vare sig dig eller någon annan att fundera djupare över.
Jag tror överlag att personer som har svultit sig i många år, ex anorektier och andra, blir lite besatta av mat. Faktiskt.
Men det här är också måste jag erkänna att jag har någon sorts behov av att hålla bloggen vid liv, men inte alltid något att skriva om, och då är det ju som sagt alltid en bra idé att fota något fotogeniskt bakverk... "klassiskt bloggknep"
Balans, ibland grönt ibland choklad, låter bra i mina öron. Jag pratar också och gärna mat och man får göra det, vad man äter är ju en hobby i sig. Och man får slänga sig med ord som 'värsta ångesten' om en kaka för mycket utan att faktiskt ha nån ångest alls. Min femåring har en livslång balans hoppas jag, mest korv nu och förhoppningsvis grönsaker i framtiden så det jämnar mest troligt ut sig. Det gör det antagligen för dig med. Det finns åsikter om det mesta man gör och säger men med ålderns rätt kan man strunta i de flestas, kanske med undantag av de närmastes mer välgrundade välvilliga synpunkter. /Maria i Norrbotten
Sen tror jag också att det kan ha lite med att göra att den franska kulturen har en helt annan koppling till mat än den svenska? Det har väl diskuterats förut och jag tycker inte det känns så himla konstigt...
Jag tror också det har mycket att göra med det franska synsättet jämte det svenska. Som jag förstår det är det vanligt i Frankrike att tänka "kompensatoriskt". Äter man för mycket en dag äter man grönsakssoppa nästa. Där finns ett tänk kring mat som hela tiden genomsyrar det man gör och stoppar i sig. I Sverige kan det se lite märkligt ut, kanske, särskilt i en blogg skriven av en svenska. Vi är inte vana vid det där sättet att förhålla oss till det vi äter. Här är det mer - "all in" eller "diet" - om jag ska generalisera grovt. Jag tror mer på det franska sättet själv. Att hela tiden fundera på och resonera kring det man stoppar i munnen och försöka hitta en balans mellan ren njutning och nutrition.
Det där är nog sant? I Sverige ska det vara komplexfri njutning, och det är lite "ytligt" kanske att tänka på figuren? I Frankrike är det ju institutionaliserat att man ex efter en stadig jullunch skippar middagen, eller äter typ buljong. Sen är det nog färre som kör bantningskurer, det är lite mer kompensation året om, iställer för panik inför bikinisäsongen?
Kompensationsmetoden låter ju helt klart mer hälsosam och jag tror att kommentarerna om svenskt vs franskt nog stämmer ganska väl. Men de flesta fransyskor jag känner här kör nog allt lite extra "hålla igen" i november och maj, inför äta-mycket-säsong och bikini-säsong. Kompensering helt enkelt! /Anna
Tror faktiskt inte alls det är kulturellt betingat "hur man kompenserar". Däremot synd att det ses som självklart att figuren är nåt som på ett eller annat sätt ska tänkas på - det måste det ju inte alls! Strunt i figuren alla svenskor och fransyskor och ät det ni mår bra av!
Kompensera kanske inte är dumt. Att inte äta socker alls? Säkert jätteklokt och nyttigt. Tyckte inte det lät särskilt roligt. Men det jag tycker är orättvist är att i Frankrike är det väl bara kvinnorna som "förväntas kompensera". Absolut inte grädde i kaffet om det inte är fest, absolut inte öl eller whiskey om man är kvinna, absolut inte äta upp allt pâ tallriken eller tömma hela glaset och speciellt inte skratta högt. Beställa fruktsalladen och inte chokladkakan. Varför rynkar man näsan ât kvinnorna men inte ât männen. Om man är kvinna fâr man inte prata politik, och ofta sker en automatisk uppdelning pâ fester där kvinnor och män samtalar i grupper var för sig.
Skicka en kommentar