Jetlag.

Någon sorts jetlag.  

Som heart breaking vackra rosor från fel person. Krack i hjärtat. Som högsommarvärme om hösten som frågan du ville ställa till någon som redan gått. Som förra året vid den här tiden som känns så nära trots att det är ett Helt. År. Sedan. Ett helt år sedan. Nagellacket du köpte rusig av hopp och förväntan... Aj. Det sitter där på dina naglar nu och helt plötsligt vet du inte om det är nu eller förra året. Så nära. Så lätt att bara sträcka ut handen och smeka liv i det som aldrig blev. Så alldeles outsägligt omöjligt.

Jag kommer inte ur det. Men allt är okej, det är som det är osv. Och jag känner mig trygg just nu. Lugn. Kriget är över, och jag vet jag vet jag vet att jag måste lära mig att leva med mig själv, att just nu finns ingen plats för annat. 

Jag talar mig till rätta när jag ligger vaken och stirrar upp i taket på nätterna. Men vissa delar av mig är så oresonliga. Oh well. 

Har bokat frisörtid, sparat ut naglarna, överkonsumerar läppglans och ibland kör jag squats på lunchrasten. Stryker dukar och viker in i skåpen, putsar speglar och håller i ordning hemma. 

Utifrån och in, just nu. Jobbar ej på annat sätt. Inuti är det svårare att fixa just nu. Utifrån och in. 

This too shall pass. 

Ni ser, hur vis och klok och förståndig jag blivit? Låter hjärnan tala hjärtat till sans, mycket bra. 

Förutom att: 

since feeling is first
who pays any attention
to the syntax of things

and kisses are a better fate than wisdom etc. 

Snart, snart kommer jag ur den här känslan av limbo, av att inte vara riktigt närvarande, av att hållas tillbaka av förra årets ljuvliga indiansommar. Snart.