Ni som känner mig vet att det inte har med någon religion att göra. Men att ta lite time out, stanna upp, och be om ett tecken, eller om lite hjälp, pretty please, just a little guidance, det hjälper.
Det handlar kanske om att fokusera tankarna, att göra klart för sig och verbalisera vad som verkligen är viktigt. Nu närmar vi oss attraktionslagen igen, att vi själva skapar energier omkring oss, och i det ögonblicket som vi vill ha någonting annorlunda eller bättre, så kan vi få det. Så länge som vi är positiva, tillåtande och tillitsfulla. Det handlar om ett sorts mind-shift, och även om det kanske inte funkar så blir ju livet så mycket mer glittrande när vi är positivt förväntansfulla och även tacksamma över det vi har.
Att skriva är också ett kraftfullt sätt att fokusera och visualisera. Tydliggöra.
Och när allt är lite hazy och shaky och du känner dig lika stabil som en barkbåt på atlanten, när du har svårt att se annat än kaoset runt dig, inom dig, när the sinking feeling hotar att ta över och du tänker att what the fuck... Då kan man alltid be om ett tecken.
Och så får man dem, Och hjälp och styrka. Ibland från oväntat håll. Det är ganska fantastiskt.
Ett lite fånigt exempel på att låta sig hjälpas: Har ej bil. Var supertrött och sen överallt igår. *kastar ut en önskan om att hinna med allt*
Tre gånger (!) fick jag lift. Först från skolan till jobbet, av en annan förälder. Sedan från jobbet till posten av en bekant som råkade köra förbi. Sedan från affären till skolan igen, av Véras bästis mamma som råkade vara där. Sedan: En kollega som bara: Sara, vill du låna en bil några veckor?
Kände mig helt luftburen. Jag bara låter mig hjälpas. Och blev så tacksam, jag vet det är inte någonting som ändrar världen på något sätt etc etc. Men ändå. Läste givetvis in massa symbolik i detta meddelande: Du är buren. Precis som jag har känt ända de sista sex månaderna.
Så. Nu kan ni sluta läsa den här bloggen och skriva ner den på eran lista över flummiga predikanter.
9 kommentarer:
Inga konstigheter med det alls känner jag, framför allt inte efter denna grej som jag var med om i förrgår
http://www.dendarvictoria.se/livet/karma-finns-det-vet-jag-helt-sakert-nu/
Kram Victoria
Tack för detta inlägget! Fint! Och så bra när man vågar dela med sig av sånt här!
Fint! Mer av detta!
Tänk va bra! Man måste göra så oftare, det är ju så det funkar! Och lättnaden, glädjen, tacksamheten. Nu kanske du hinner klippa dig också :)
Fina Sara!
Precis så har jag känt med din blogg. När allt rasade hade jag redan läst dig i flera månader och visste att det kunde bli bra igen. Och jag har verkligen "kept my eye on the ball". Visualiserat. Tagit mig igenom omöjliga situationer. Lyckats börja nysta i det allra första som måste göras. Hållit mig ovan ytan. Varit stark. Men just när saker började ordna upp sig...klarna.
Denna vecka sa det bara krash. Tappde det helt. Exet kom krypandes och bönade om förlåtelse, hade insett sina misstag, älskade mig till månen och tillbaka. Plötsligt blev jag så jävla svag igen. Så ledsen. Så sårad. Allt kom så nära. Och nu känns styrkan som bortblåst och framtiden som tuggumiseg lera att tvinga sig igenom och det positiva visualiserandet har bara tvärdött.
Vad gör man då man tappar det? Jag får paranoida tankar som att jag nu visualiserar fel, drar till mig fel saker, förlorar det jag hittills lyckats med. Att denna svaghet nu raserar allt.
Säg att jag hittar det igen? Att styrkan återvänder. Att man dippar ibland på vägen?
Hur har du gjort när styrkan veknar? Hur hittar man tilliten igen?
Med vänlig hälsning,
patetisk anonym på nätet som vädjar till en främling...tydligen? (vad har hänt?)
Tack! Du ger mig hopp, precis vad jag behövde just nu.
Hej alla! SÅ underbart att jag kan få det att glittra till lite hos er... Jag tänker och tror inte att ALLA situationer kan ges rosenskimmer eller tas med en klackspark, långtifrån. Men jobbar på min attityd gentemot livet.
Helena. Fina du. Stanna upp. Andas. Vad vill DU? Har du glömt det? Var befinner du dig om sex månader om du får välja själv, helt själv?
Och dipparna. Ja. Hela tiden. Jag kan känna mig så desperat efter en famn att krypa in i, en axel att luta mig mot. Och känslan av att allt rasar kommer regelbundet. Och styrka... Jag vet inte om man skulle kalla mig stark?
I alla fall så vet DU vilken väg du ska ta. För din skull, inte för någon annan skull. Svaren bör vi med oss, det är bara svårt att gräva fram dem ibland.
xxx
Helt fantastiskt! Måste komma ihåg det här….
Skicka en kommentar