Nya anekdoter ur mitt glamourösa och rafflande liv:
Tisdagskvällen. Så ej värd att genomleva. Crappy day at work as well.
Sprang för att hämta tjejerna vid 18. Tryckte i dem lite mellis och sprang - igen - med ett barn i var hand, plus tre väskor över ena axeln för att hinna till läkarmottagningen.
Två timmars väntan i trist väntrum. Två timmar och trettio euro kostade det att få en signatur och en stämpel som intygar att Véra får börja på gymnastik.
Kom hem vid halvnio, improviserade ihop en middag. Låtsades att kallt ris är det nya inom high gastronomy. However, kallt ris klibbar väldigt bra på parkettgolv i alla fall.
Två personer (de små) som aldrig ville sova, och en person (den stora) som inte ville något hellre. Sova. När man sover är allt lätt, när man sover ställs inga frågor.
Oh well. Satt en stund i min soffa med bok och te, när det nästan blivit natt. Lyssnade på ljuden utanför. Tågen till och från den vackra storstad som ligger alldeles intill. Mörkret som föll. Ljuden av tågen mot Paris lugnar mig. Ljusen också, när det rusar förbi, högt på viadukten med mörkret tätt omkring.
Inom räckhåll. Det där glittrande, levande, pulserande som är en storstad i ständigt flow, i rörelse. Och jag, utanför. Där ingenting riktigt tycks röra sig, där ingenting riktigt vibrerar.
Limbo.
6 kommentarer:
Mmm..men det är kanske de där crappy kvällarna som får en att uppskatta de gyllene kvällarna desto mer? Så är det nån mening med det.
Hade också en ganska crappy tisdagskväll. En (som jag trodde) vän till mig upptäckte jag har helt sonika klippt kontakten genom att ta bort sig från chatten vi brukade chatta nästan dagligen med varann på. Efter en hetlevrad diskussion i söndags vi hade. Min känsla: paff & besviken. Ska vi aldrig mer höras av nu..?
De här betraktelserna över vardagen, vi behöver dem så väl. Insikten att alla människor inte lever de där vackra glimrande liven men ändå finner någon sorts acceptans i kaoset.
Min tisdag: heldagsmöte. Helvetesmens, helvetesförkylning. Levererade pannkakor. Gick i strejk, la mig klockan 19 och somnade. Ingen jympa, läxläsning,mys.
Cissi: Jag brukar också vara känslig över vad andra gör och reagerar, tar åt mig så mycket, även om det kanske inte alltid handlar om mig... Vänta ett tag och se.
Peace in mind:Jepp.
Enna: Ha, har också helvetesmens. Och träningslängtan, men det går inte att få till. Strejk däremot, är otänkbart när man är ensam med läxläsning och middag och grejer.
xxx
Men vad är det med franska barnläkare. Nu när jag vet att man oftast blir tvungen att vänta minst en timme kan jag ju förbereda mig med mellis, leksaker, böcker och har väl vant mig... Men efter första besöket var jag vansinnig. Litet, varmt väntrum med jättesjuka barn som inte var barnsäkrat... Jag försökte att boka tidigt om morgonen. Nej pediatern var sen till jobbet... Och vi är inne pâ vâr tredje barnläkare som jag faktiskt gillar. De tvâ första tâlde jag inte. Blir tokig pâ att bli behandlad som mindre vetande, och all övermedicinering, samt att läkaren har en bestämd âsikt som inte är förenlig med förskolans direktiv o s v... Men som sagt nu är jag ganska nöjd och har lugnat ner mig. Men oh vad jag saknade BVC precis i början, bara undersökningsrummen och väntrummen var ju hemska... Och lite för att jag liksom hade för höga förväntningar? Har haft delvis positiva erfarenheter av läkarbesök innan i Frankrike och tyckte att det ju skulle vara roligt att faktiskt träffa läkare när man vill för tillgängligheten i Sverige är ju inte den bästa och pâ BVC träffar man ju för det mesta sjuksköterskor och inte läkare och jag tycket nästan det var för mânga besök hos BVC... Men nej jag saknar BVC och speciellt punktligheten och leksakerna.
en stilla undran från stockholm: när ska du skriva en bok?
Skicka en kommentar