Läser poesi - bara för att jag älskar det - funderar på att putsa fönster - som treåringen gillar att göra puss- och handavtryck på.
Jag har retirerat. Dragit mig tillbaka från ett krig jag inte visste varför jag utkämpade. Ville någon sorts rättvisa, ville empati och förlåtelse. Förstod aldrig varför det var ett sådant svek att lämna något som kvävde oss? Kämpade med näbbar och klor för en vapenvila, ni ser ju hur dumt det låter?
*inserts good quote* Divorce is a fire exit. When a house is burning, it doesn’t matter who set the fire.
Förmätet kanske, att vilja ha förlåtelse. Att vilja ha förståelse och respekt. Någon som lyssnar, kanske?
Så lätt att börja spela den andras spel, när allt är rått och hudlöst. Naivt att tro att det skulle gå att göra något bra av det. Att vi skulle kunna säga, hey, vad glad jag är att vi tog det här steget, att vi bestämde oss för att gemensamt skriva på en sorts declaration of independence.
Att inte kunna låta någon annan gå. Eventuellt måste man ju det. Och det där, det handlar aldrig om kärlek. Äganderätt, kontrollbehov, rädsla för att vara ensam, rädsla över att den andra inte ska vara det, oro över ekonomi, framtid etc etc. Kärlek? Not so much.
4 kommentarer:
Jag känner med dig och vet vad du går igenom. Du klarar det, det värsta är över. Och det är inte dumt att tänka på det där citatet. En dag måste man bara släppa det där med vem som startade eldsvådan och istället bara vara glad över att man kom därifrån med livet i behåll. Bygga upp något nytt, det fungerar det också!
Man kan ju bli driven till vansinne av familjemedlemmar man inte kommer överens med. Jag försöker att inte älta, ha överseende, tänka att det är en relativ bagatell jämfört med det som är allra viktigast i mitt liv, men just nu är det helt omöjligt sâ jag gâr omkring och surar, känner mig ledsen, oroar mig inför framtiden, känner mig orättvist behandlad och missförstâdd och önskar att jag kunde flytta till Pâskön... Känner extrem ovilja och avsky och fâr sedan dâligt samvete och tycker att jag borde kunna hantera situationen betydligt bättre. Suck. Och sâ tillbaka till ruta ett. Och detta varje gâng vi ses och inte vill jag skapa drama eller bryta med en familjemedlem heller för dâ känns det som att jag misslyckats, eller är överdrivet känslig eftersom resten av familjen tycks klara av att skaka av sig... BLÄ!
Anonym; exakt samma här! Flyttar gärna med till Påskön.
Kram Anna N
Sara, du gjorde det som var rätt för dig. Ibland måste man låta det vara allt och räcka till, även om det är svårt. We're all suckers for confirmation, right? (I alla fall jag). Och jo, jag fattar att det är skitsvårt när det är barn inblandade. Inget är det samma före och efter barn (förlåt alla ni som inte har barn men så är det). I vilket fall, koncentrera dig på en sak i taget. Allt behöver inte falla på plats med en gång. Du klarar det här.
Skicka en kommentar