Jag och girlsen spelar löjliga familjen eller vad det heter på svenska, det där kortspelet när man samlar familjer.
Jag drar mamman i Familjen Katastrof.
"Åh, typiskt, det där är verkligen jag."
Vera tittar på mig och skakar på huvudet. Lägger sina kort på bordet och visar vilken familj hon tycker att vi är: Familjen Elegant.
"Här är vi, mamma!"
All min kärlek till den här lilla människan. Plus att hon lite håller ordning just nu, och är lite nervös över att jag typ ska göra fel, eller signera i fel häften av alla sju miljoner olikfärgade häften de har med sig från skolan som ska skrivas på efter läxläsning. Poesi-häftet (yes franska sexåringar lär sig poesi utantill, de är supersnabba på det), franskaboken, le cahier de liaison, le cahier de textes, le cahier bleu et le cahier vert... Läxor varje dag förutom onsdagar, eftersom de slutar halvtvå då.
Romy har idrott måndag och torsdag, Vera hela fredagseftermiddagen och "mamma, jag måste ha träningskläder hela dagen, förstår du, på fredagar".
Fuck. Glömde.
Mamma katastrof. Men jag glömmer inte att tala om för barnen att de är det vackraste som finns i mitt liv innan de somnar. Detta är den enkla ekvationen: Stabiliteten är jag. Och ju mer frånvaro och instabilitet det är från ett håll, desto mer närvaro och struktur måste jag bidra med.
Det var kanske inget aktivt val, men det är som det är. Barnen, De kan man inte kompromissa kring.
6 kommentarer:
Hej!
Nej, inte Mamma Katastrof - du är ju Mamma Elegant! Läxor schmäxor. Det viktigaste är ju att dina fina tjejer vet att du älskar dem och gör allt för dem, och det vet de ju!
Styrkekramar från SaraB
Alltså. Hur kan man offra tid och relationen med sina barn för någon slags hämnd på en annan!?! Det är så sjukt lågt. Och så tufft för dig.
Kanske kan du försöka tänka på att det i längden är en gåva att du får vara den som finns där för barnen även om det emellanåt känns som ett ok?
Vi är säkert många som önskar att vi kunde vara i Paris för att hjälpa dig. Snart tror jag ändå att du hittar dem på plats som kan ställa upp och avlasta ibland.
Jag läste en gång i en föräldratidning om tre familjer som lagt upp ett slags rullande schema för hämtning, där de istället för att bara hämta sina ett-två barn hämtade fem, som de lagade middag åt och badade. I gengäld fick de lediga timmar de andra kvällarna. Kanske något att så småningom inspireras av - om det är möjligt?
Kram!
/Anna
Hej Sara.
Jag heter Anna och jag är ensamstående mamma till en 5-åring.
Jag har adopterat och har alltid varit ensam. Det som är skönt är att det inte finns någon annan som "borde" och sviker.
Däremot bor jag nära min familj och jag har haft tider när jag känt mig sviken av dom och legat och gråtit.
Jag har också en försörjningsbörda som hänger över mig. Jag jobbar i en nischad bransch och vet inte vart jag ska ta vägen om jag lämnar mitt nuvarande företag. Tempot jag jobbar i är högt. Jag pendlar, har inte råd att bo nära.
Men, nu till det positiva.
Det börjar rätta till sig.
Min dotter är större och jag vågar be om (och planera, främst planera hjälp).
Min dotters favoritpedagog tar med henne hem på onsdagar, så får hon lämna skolan 1300 och jag kan jobba till 2100 en kväll i veckan.
Mina grannar/vänner turas om att ta några timmar varje lördag fm (hej lång powerwalk i skogen eller gymmet).
Mest det jag vill säga.
Att det blir bättre.
Att folk (som inte drunknar själva) gärna hjälper till, men kanske inte vet hur.
Även om du är ny i stan.
Jag skikcade ett mail till fem personer och sa som det var. Att jag kvävs och måste få lite egentid. Att är det okey att jag frågar - och ni kan alltid säga nej om det inte passar.
Det funkar för mig.
För min del, att våga fråga.
P.s. Självklart måste barnen vara trygga och redo såklart!
Nu har vi ju underbart väder men sen i höst. Bibliotek, ludotek, och kommunal simbassäng är ganska smidiga och billiga aktiviteter som köper tid till en trött mamma!
Jag känner så väl igen mitt liv att jag blir svettig på ryggen. Det vänder, det läser sig, och man överlever. Tro det eller ej. Dessutom, som ett guld, får man en väldigt tajt och nära relation till sina barn. Mina är vuxna idag, men det är alltid jag som får veta först. Som de ringer till och berättar. Det är ingen tävling, men tilliten har de hos mig. Mamma sviker ALDRIG.
Många, många kramar till dig! Det kommer att ordna sig, du kommer att hitta nya vägar och rutiner. Häng kvar där bara så ser du. Och, dessutom, det är ok att gråta.
<3
Ja, jag antar att man bara måste igenom.
Och jag älskar att vara med mina barn, det är inte det, det är bara det att vardagen blir så tung ibland. Och att jag aldrig kan smita ifrån en ens kvart från någonting och att mina barn behöver mig så mycket så mycket från morgon till kväll och ibland på natten också. Och att jag är så besviken eftersom jag trodde att vi skulle.. dela, liksom.
Skicka en kommentar