måndagen den 9:e mars 2009

Prinsessan på ärten

Jag blev påmind häromdagen om när jag var sjuk. En personlig, plågsam parentes i mitt liv. Min anorexi.

Jag hittade matdagböckerna jag skrev när jag gick i behandling i Falun.
Middag: 15 gröna linser. 10 ärtor, 1 msk keso. Tre tuggor makrill i tomatsås. 2 Seroxat. Insomningstablett för att somna och sömntablett för att göra det drömlöst.

Och det jag inte skrev, eftersom jag knappt märkte det själv. Ett glas mjölk uthällt i slasken och en skiva grovt bröd gömt i handväskan. En delicatoboll i en servett innanför byxlinningen.

Näringsdryckerna med kaloritillskott för att gå upp i vikt. Eller i varje fall bromsa viktnedgången. Med choklad, vanilj och kaffesmak. Jag frös in dem så att de skulle tappa smaken och ta längre tid att äta.


Och det var när jag duktigt börjat äta igen. Sista tiden innan jag åkte hem från London för att börja den långa vägen tillbaka åt jag en apelsin och ett päron. Om dagen.

Middag: 1 apelsin. 1 päron. 3 liter örtte med en skvätt minimjölk.

Sedan slutade jag med mjölk, jag litade inte på att den verkligen var fettfri.


Rituellt skar jag frukten i tusen småbitar och tog timmar på mig att äta upp dem. Ibland somnade jag under min dagliga måltid,
sittande mot elementet som var uppskruvat till max. Jag brände ryggen men kände det inte eftersom jag var kall som en isbit.
Jag handlade kläder på barnavdelningen på h&mi Bayswater. Jag var tjugo år och klädde mig i storlek 140 centilong. Sedan slutade jag handla kläder, jag orkade inte,brydde mig inte. Jag slutade byta om, somnade i mina tjocka tröjor, sittandes mot elementet. Annars var jag tvungen att släpa in soffdynorna i sängen så att det inte skulle göra så ont att ligga ner. Kuddar under ryggen, en kudde melan knäna och en under höften.

Sedan slutade jag sova. Det var som att min kropp vägrade somna, av rädsla för att inte orka vakna igen.
En dag tog jag en taxi från lägenheten på Sisters Avenue i Clapham till Heathrow för att åka hem. Mamma mötte mig på Arlanda och hon var övertygad om att jag gick på droger. Jag var mager och speedad som en amfetaminmissbrukare. Men som min första läkare sade, anorexi är den effektivaste drogen i världen. Ett känslodödande morfin.

Och det var det enda sätt jag visste om som hjälpte mig att hålla en ångest jag inte orkade möta på avstånd.

Jag minns hur tungt allt var. Jag minns min förvirring, min tvillingssysters ilska. Vad arg du var, Frida. Du var så arg på mig. Jag minns dagen jag ställde mig på vågen, strax efter att jag kommit hem. Då föll jag igenom. Jag hade inte fattat. Jag visste inte. Hade inte anat. Trettiotvå kilo. Trettiotvå kilo?

Det tog drygt ett år att gå upp knappa 20 kilo. Ett år som känns som om det tillhör någon annan. Jag skäms fortfarande. Skäms över att ha varit där. Över att inte varit starkare än så. Över min egen idioti.

Det här skriver jag nog mest för mig själv. Och kommer förmodligen att censurera bort. Jag tar fram, sedan slänger jag ned minnena längst bort i min mentala garderob.

23 kommentarer:

mandystockholm.com sa...

quand je lis ca ca me donne la chair de poule.Tu es bien courageause à écrire ces choses là, si personnelles. Mais je vois, et je peux constater, que même avec les sauts d´humeur, tu es une personne forte et avec du courage. Maintenant que tu as ta petite perle avec toi, tu peux lui montrer comment la maman que tu es devenue est physiquement et mentalement forte!Je te souhaite plein de courage....

Sorry, det blev på franska!

Cecilia sa...

Du skriver verkligen så det känns!

Molly sa...

Fy vad jobbigt, men starkt att kunna ta sig ur det.

Pumita sa...

Du har ingentinga att skämmas över, Sara. Det är mänskligt och helt OK att vara svag. Jag är glad över att du är så stark att du har kunnat ta dig ur det. Alla orkar inte - eller får inte den hjälp de behöver. Du är en tuff tjej!

Johanna sa...

Jag laste med tarar i ogonen. Sa starkt utav dig.

/Johanna i BCN

Mi sa...

Det finns nåt befriande i att läsa att människor som framstår som väldigt vettiga, har varit med om sådant här. På sätt och vis måste just de människorna berätta om det - för annars hör man bara om de som fortfarande har sin identitét i att vara offer prata om det.

Rebecca sa...

Du har inget att skämmas för, endast något att vara stolt över. Att ta sig ur anorexi är bland det svåraste en människa kan göra, för det man gör är ju att döda, och vem vill mörda?
Jag har visserligen inte haft ren anorexia, men andra liknande problem. Jag minns när vågen visade 31,2 kg. Då blev jag verkligen rädd. Rädd för att jag hade noll kontroll alls. Men precis som du har jag insett att livet kan vara något annat. Och efter att ha följt din resa till att bli mamma hoppas jag att även jag kommer få uppleva den lyckan en dag.

Ta hand om dig.

barajagjohanna sa...

Även om du någon gång tänker radera det här - spara det för dig själv.

Du är stark som lägger ut det på din blogg och jag fänglas av att läsa.

Anonym sa...

Du är stark som delar med dig av dina erfarenheter.
Det du beskriver berör mig verkligen, särskilt eftersom jag känner igen det du säger om ångesten som man försöker fly från. jag har också varit där men använt mkt hasch istället för att fly, inte ätit så mycket i perioder etc. det är inte enkelt att ta sig ur ett missbruk, men när man kommit ur det är man ju fri igen.
fri att njuta av livet och kunna dela med sig av sina tankar och erfarenheter som du gör. och du är ju frisk nu Sara, sedan finns det förflutna där, men lev nu och se framåt. det man har i bagaget kan man använda positivt som du just gjort. Modigt!

Håller med Mi om att det är befriande. tror just det att man är rädd för att visa sina egna svagheter och berätta om sina egna snedsteg gör att man är tyst istället för att när, om man klarat gå vidare visa på att det går och att man kan bli hel igen, fri.
/Anna

Sussilull sa...

Det är jättestarkt av dig att skriva det här, och jag hoppas att det får stå kvar för det kan nog alltid hjälpa någon, och säkert hjälper det dig själv att skriva det. Jag blev helt gråtfärdig när jag läste. Hoppas att du mår bra nu, du låter lite sorgsen ibland i dina inlägg.

Anonym sa...

Det gör ont att läsa om någon som mår så dåligt (eller har mått så dåligt). Jag har inte haft de här problemen, men hade en klasskamrat i högstadiet som hade anorexia. Det är svårt som utomstående att se någon lida, man förstår inte hur man kan plåga sig själv på det sättet, och man vet inte hur man kan hjälpa. Det hjälper liksom inte vad omgivningen säger. Modigt av dig att berätta, för de här problemen verkar vara vanliga, och kanske kan det ge hopp åt någon drabbad att se att det går att komma bort från det och må bättre, fast vad jag har förstått blir man aldrig riktigt helt "botad".
/Anna S.

Thérèse sa...

Du har absolut inget att skämmas över! Du är absolut inte ensam. Vi hamnar alla i olika typer av jobbiga situationer ibland. Väldigt modigt av dig att berätta så öppet om det här på bloggen. Otroligt starkt att ta dig ur det också. Stor kram

Ingela sa...

Du har en enorm inneboende styrka som har tagit dig upp från djupet. Jag blir verkligen berörd.

Sara sa...

Tårarna rinner när jag läser. Det är så mycket som jag vill säga – men allt låter bara fel. Jag beundrar dig som tog dig upp. Jag beundrar dig som skriver det här. Jag beundrar din styrka.

Skriver senare i kväll på FB.

KARLAVAGNEN sa...

Starkt! Låt stå! Bra skrivet!

Sara sa...

Mandy; J'espère!

Cecilia; Fast det kändes lite som självömkande dagboksantackningar?

Molly; Det var lite tufft, men egentligen har man inget val.

Pumta; Jag tänker ofta att jag hade tur, som fick kompetent hjälp och som hade många omkring mig.

Johanna; Men jag vet inte om jag var så stark. Det tog sådan tid att komma ur det, och ibland halkar jag dit igen, fast inte på samma sätt.

Mi; Jag har varit ettt sådant offer! Och det är skönt att inte längre känna sig så; att alltid vara ett offer för ômstandigheter, eller for att JUDT JAG har varit med om jobbiga saker...

Rebecca: Klart att du kommer!

Sara sa...

Johanna: om du visste hur mycket jag har slängt! Nu börjar jag om! ;)

Anna; men jag tror att det är först nu som jag kan börja se framåt?

Sussilull: Ibland är jag lite sorgsen, och jag har framförallt ssvårt att leva i nuet.

Anna ; Det finns de som säger att "en gång anorektiker, alltid anorektier", och jag har nog trott det. Men nu tror jag (vill tro) att det helt går att ta sig ur det.

Sara sa...

therese; fast ibland känns det lite själömkande, men jag tänkte att det kan kanke hjäpa någon?

Ingela; Vi är nog alla starkare än vad vi tror?

Sara; vi ses på facebook! ;)

Karlavagnen; okej, deet far sta. en stund till. ;)

Nadia sa...

Sara, din text beror djupt.
Och du har absolut inget att skammas for. Tvartom ar det otroligt modigt och starkt att blotta sig sjalv och visa upp det som man innerst inne helst vill dolja.

Lisa sa...

Det gjorde verkligen ont att läsa dina ord... Men du tog dig igenom, vilken styrka!
Kram

Basilika sa...

Jag tycker att det ar sa otroligt starkt av dig att beratta. Och genom dig har jag fatt lite mer insikt i den har sjukdomen - att det inte handlar sa mycket om att bli smal utan kanske mer att halla angesten stangen, att skapa lite kontroll i kaoset.

Jag hoppas att du kan fortsatta att vara frisk! Jag blir lite orolig nar du tidigare har skrivit om att du har varit radd att du haller pa falla tillbaka...

Sara sa...

Nadia; Det är väl säkert så. Och när man blottar sig så inser man snabbt att man inte var ensam...

Lisa; Nu är det bara att se till att stanna på andra sidan!

Basilika; et är komplicerat,det handlar om så mycket mer än bara kilon... Och fortfarande, i perioder som är jobbiga, så kan jag gärna ta till den där tekniken. Ett sätt att behålla kontrollen.

Erica sa...

Det senaste året har jag upptäckt det här med bloggandet och insett hur fantastiskt det är att kunna få ta del av tankar och erfarenheter från helt "vanliga" människor och inte bara från vanlig media som själva bestämmer vem som ska skriva. Jag har varit på bloggar, där jag uppfattars det som självömkan, där jag upplever att självändamålet är att hålla sig kvar i sin egen sorg eller sitt eget elände. Det upplever jag inte med ditt inlägg eller din blogg! Du har en rolig, varierande och tänkvärd blogg, som jag känner att jag gärna vill göra ett återbesök hos. Det jag tycker är modigt är också att det finns människor som du som inte räds sin egens smärta eller risken att upplevas som för självutlämnande. Människor som du som har modet att våga dela dina erfarenheter för möjligheten att det kanske kan hjälpa någon annan eller bara för att öka insikten hos de som inte har din erfarenhet. Modigt. Starkt och Gripande. Tack för det! Erica

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...