I går inledde jag mitt nya, sportiga liv. Jag hade fantiserat om hur jag, likt en hjortkalv, skulle sprinta längs strandpromenaden i minst 75 minuter och slå förbipasserande med häpnad i all min snabbfotade elegans.
Efter20 minuter var jag tvungen att se mig besegrad. Av min kondis, av mina vadmuskler, av mitt bäcken . Jag, som för ett år sedan sprang många kilometer i veckan, och utan större ansträngning sprungit en mil på under en timme.
Nu tog jag mig knappt förbi ett par amerikanska kryssningsresenärer som flanerade längs kajen på jakt efter kodakmoments. Inte ens med de svängigaste latinohitsen i öronen kunde jag springa långt. Ingen höftrullande spanjor i världen kunde få mig att skutta otvunget längs vägen.
Och jag var så besviken. Besviken på min egen kropp, det kändes lite som att bli bedragen, sviken. Men, visst. Jag har fött barn och varit gravid i massa månader. Det är bara att acceptera att vägen tillbaka blir lite tyngre än jag trodde.
1 kommentar:
Men du har ju bara börjat! Tycker du är duktig som är i gång redan och du vet ju att du kan, har kunnat. Och sen skriver du så roligt!!!
Må väl!
Skicka en kommentar