söndagen den 12:e juli 2009

Because I'm worth it

Jag har bakat sockerkaka. Inget ovanligt. Jag har alltid älskat att baka. Men åt andra.
Nu har jag ätit ganska mycket sockerkaka. Och njutit av doften av smält smör, och duktigt slickat skålen med fluffigt vispat ägg och socker.
Utan att kompensera med absurt långa promenader, tre dagars diet på gröna äpplen och lättyoghurt och utan att den där hatiska rösten i mitt huvud säger att jag inte borde, att jag är ganska tjock och äcklig och att jag inte är värd det. Och givetvis handlar det inte om sockerkaka. Det har aldrig handlat om sockerkaka.
En vän till mig som jag inte sett på länge
frågade häromdagen om jag var frisk nu. Friskförklarad och normalviktig.
På foton såg hon en ung kvinna som gör sitt bästa för att se ut som en söt, lycklig och lyckad mamma och hustru. Men hon misstänkte att om man skrapade lite, bara lite, på en selektivt vald fasad, så skulle man hitta lite annat. Och hon frågade om man någonsin blir riktigt frisk?
Jag vet inte. Friskförklarad och normalviktig har jag varit länge, i omgångar. Att gå upp tjugo kilo, eller tre eller femton är det första steget. Det är det som inte syns som är vanskligare. Självkänslan. Att inte vara värd sockerkaka, eller relationer eller att vara älskad, eller att gå på fest. Att straffa sig själv med vansinniga, farliga dieter, nattliga joggingturer, hetsätning eller kräkningar är sjukt. Men inte ovanligt. Jag känner många.
Säkert fler än jag vet om.

Men att säga att anorexi är en kronisk sjukdom är att göra det lätt för sig. Jag har haft min anorexi som tillflykt, som skydd, som metod för ganska mycket, men jag vill inte längre. Och att säga att jag är kronisk anorektiker skulle vara lika bedrövligt som att vara ex-anorektiker (men det kommer jag väl inte undan?).
Eleonora skrev om mig häromdagen. Och om sig. Och jag undrar hur många vi är egentligen som går och nyper oss i hullet, kritiserar skoningslöst våra spegelbilder och inte tycker att vi är värda särskilt mycket alls. Och hur få det är som anar hur vi egentligen mår?
Till och med smarta, vackra, roliga, begåvade, underbara kvinnor som definitivt inte borde må dåligt alls.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker du är jättefin och du är värd alla sockerkakor i världen. Kram, Maria i Norrbotten

Åsa sa...

Intressant inlägg. Tänkte på dig häromdagen då jag stötte på en gammal bekant från högstadiet som levt med anorexi i över 15 år. Hon har åkt in och ut på sjukhus och tvångsmatats mm. Först sa jag att det var så kul att se henne så glad och pigg och tyckte hon såg ut att må riktigt bra. Så frågade jag henne precis samma sak - Är du helt frisk?
Jag skulle kunna bita av mig tungan efteråt! Vilken fråga! Blir man egentligen frisk? Hur mäter man det? Hon har missat så mycket av skola, utbildning, dating, vänner, resor och ja, livet helt enkelt. Känner att hon liksom "ligger efter" alla andra. Är hon frisk då när hon kommit ikapp?
Jag lovar - det går att missa allt det där utan att vara uttryckligen drabbad av ngn sjukdom! Liksom det där med självkänslan som ju tär på en ideligen.
Jag äter och proppar i mig en massa, mår dåligt för att jag blir tjockare och tycker inte alls jag är värd att se ut såhär, men har för taskig självdisciplin för att banta och träna bort allt så jag drar mig undan istället. Håller mig hemmavid, umgås inte med folk för jag skäms över min kropp som väller lite här och där. Logiskt sett vet jag att jag är ok men det fungerar inte i min verklighet. Lyckas liksom inte övertala mig själv.
Så med man och barn och jobb och boende utomlands (från Sverige sett) verkar du mer frisk än de flesta i alla fall. Säkert bär vi alla lite demoner inom oss. Men vi jobbar på och en vacker dag kommer vi bli fria. Tror att vi, särskilt tjejer/kvinnor, måste bli bättre på att uppmuntra och berömma våra väninnor och oss själva.

Tycker du verkar vara ett energiknippe som inte är av denna värld - Du är om dig och kring dig, ser dig om i världen, är söt, snygg och fin på alla bilder du har här, skriver bra i denna sköna blogg och om ditt jobb vet jag inte men tvivlar inte en sekund på att du har ett grymt sådant och gör bra ifrån dig där med. Fortsätt så :)
/åsa

Sara sa...

Maria; Och du vet precis vad man behöver höra! Tack!

åsa: Jag vill tro att man kan bli helt frisk... Så upp till mig att bevisa det!
Det där med självkänsla och dåligmående handlar ju sällan om vikt. Man kan må precis lika dåligt oavsett om man väger 40 eller 80... Det sitter i huvudet.
Jobb, ja, det ä rmitt städniga dåliga samvete. Sedan jag blev gravid med Véra har jag frilansat som journalist, men ganska sporadiskt. Och nu mår jag ganska dåligt av att bli försörjd, men tänker mig vara "mammaledig" ett litet tag till, även om det är en fullkomligt obetald mammaledighet, utan lön och pensionspoäng eller föräldrapenning eller grundbelopp...

Ingela sa...

Jag har ingen aning om man någonsin blir frisk från en sådan sjukdom. Kan det vara som med alkoholister, att man blir en nykter alkoholist och alltså en nykter anorexist (nytt ord uppfunnet kanske)?

Kram
Ingela

Lisa sa...

Jag tror och hoppas att man kan bli frisk! Nu har jag inte haft anorexia, men jag har haft mina svarta perioder och även om jag är rädd för "återfall" känner jag att jag är på en helt annan plats i livet nu. Jag brukar tänka att något som har förstört en så stor del av ens tidigare liv bara inte ska få förstöra ens framtid också!
Jag tycker att du är jättestark som har klarat att ta dig ur anorexin. Jag har en kompis som också har varit svårt anorektisk och jag skulle vilja påstå (eller i alla fall tror jag efter vad jag kan se) att hon är helt frisk.
Jag tror på dig!
Kram

Angelica sa...

Ja, det är alltid fler än man vet om...

Jag läser din blogg ofta, ofta. Gillar den som fan. Och trots att vi brukade träffas nästan dagligen i skolan känns det som att jag liksom känner dig mycket bättre nu än då. Eller känner och känner... men ja, vet mer vem du är iaf :)

Läser alltid dina inlägg om just ätstörningen extra noga. För även om jag gjorde på ett annat sätt, så är det exakt samma tankar.

Själv vill jag inte kalla det en kronisk sjukdom, men jämför mig, precis som Ingela skrev, med en nykter alkoholist. Jag kan själv styra över det, men kommer alltid behöva kämpa för att inte hamna där igen.

STOR KRAM

Ellen sa...

Du skriver sådana sanningar. Och jag är så ledsen att jag känner igen mig så mycket. Här sitter jag, och nyper mig i hullet, och funderar på om jag verkligen borde ha gett efter för min kurrande mage och ätit den där mackan (trots att jag ju har ätit både lunch och kakor idag).
Och detta just efter ett besök på ätstörningscentret, där jag pratade med en psykolog om det faktum att jag inte tycker om mig själv. Jag har aldrig tänkt på det så förr, men när jag satt där insåg jag plötsligt att jag inte kunde komma på något som jag tyckte var bra med mig själv.
Det blir plötsligt så uppenbart att det inte handlar om sockerkaka, eller macka.

Men jag vägrar tro att det här är och ska förbli min identitet. Jag ska bli helt frisk - och då menar jag inte att nå en viss vikt, utan att lära mig att tycka om mig själv.
Jag tycker inte heller om tanken på att vara "ex-anorektiker", men försöker se det som att det är en livserfarenhet bland andra; något jag lärt mig något av.

Tack för att du skriver, både om detta och om allt annat. Du är värdefull, t o m för en främling, som surfar in här från ett annat land, och känner sig lite mindre ensam.

Rebecca sa...

Många kloka ord bjuder du på. Jag tror att i stort sett alla som drabbas av anorexi är en viss typ av människor som tar ut olustkänslor på sig själv. Jag kan bara jämföra min lillasyster och mig. Om hon fått ett dåligt resultat på ett prov skakade hon bara av sig det. Själv bröt jag ihop för minsta lilla slarvfel och började böla i klassrummet som att det var jordens undergång.

Anorexi handlar ju om hur man mår, inte om vikten. Och kan man lära sig handskas med sina dippar och ta ut de på andra sätt än på kroppen måste man väl anses som frisk. Däremot tror jag aldrig att man kommer bli av med dipparna...

sandra sa...

Vad duktig du är :) du är värd sockerkaka lika mycket som alla andra! (Y) <3

Sara sa...

Ingela; Jag har också tänkt så, att kanska men blir en "ätande anorektiker". Som en nykter alkoholist måste akta sig för alkohol måsteman akta sig för bantning?

Lisa; Det har kastats bort tillräckligt med tid på saker som inte har varit till någon glädje! Så mycket tid har gått, och det är jag ledsen för. Nu vill jag börja njuta av livet, helt och hållet och lägga svart och svårt bakom mig.

Angelica; Det Är ju så, att man kan ha olika sätt att hantera sitt dåligmående på... Och jag tror precis så där, man måste se upp för fallgropar eftersom det är så lätt att halka dit igen!

Ellen; Det är inte lätt. Det Är en kamp, och för min del har det nog varit en kamp sedan jag skrevs in på behandling... Sedan blev jag friskförklarad, men det var 2001, och sedan dess har kampen fortsatt. Ibland har jag inte kämpat, och halkat tillbaka igen. Men nu ÄNTLIGEN vill jag på allvar ur det där. Jag har nog lite hållit mig kvar eftersom det är en trygghet. Och det Är det som gör det så vanskligt, och svårt.
Lycka till!

Rebecca; Jag tror att det handlar om självkänslan. Men också att anorexin blir ett sätt att hantera "dipparna". Och innan man kan byta ut det mot ett vettigare sätt så är det ibland en lång väg att gå. Min lakare sade ibland till mig att "tjock är ingen känsla". De tog tid innan jag kunde byta ut ordet tjock i "jag känner mig tjock" mot något bättre...

Sandra; Tack!!! Då tar jag en bit till... ;)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...