Jaha, franska nationaldagen.
Och eftersom det här lite är en blogg om Frankrike (inte bara om yours truly) så undrar ni säkert varför jag inte rapporterar om fyrverkerier och militärdefileringar genom staden och gamla framsläpade krigsveteraner i rullstol och tutti quanti?
Och så tänker ni att det är för att jag är fullt upptagen med att dansa can-can på någon bardisk, dricka pastis framför en bild på General De Gaulle, knyta blomsterkransar, lyssna på presidentens högtidliga tal till sin nation (Vive La Republique. Vive La France!) och skråla marseljäsen tills jag blir blå i ansiktet.
Och jag måste göra er besvikna. Jag firar inte. Inte ett smack. Jag irriterar mig på trumpetfanfarer och helikoptrar - det här med quatorze juillet är ju en militär angelägenhet - som stör mig i vad jag nu håller på med.
Jag har aldrig firat nationaldagar. Förutom när jag jobbade på en amerikansk restaurang och var tvungen att klä mig i glitter och tiara den fjärde juli. Men det var nog allt.
2 kommentarer:
Det är inte bara du. En äldre fransk dam såg förvånad ut när vi diskuterade nationaldagar (lite olika nationaliteter) och hon hörde att det fanns folk som tyckte om att fira nationaldag. Hon tyckte att det bara är en massa parader och militäruppvisningar (utan att inse att det inte är exakt samma i alla länder). Så det finns ganska många i Frankrike (har även hört andra, men lite inofficiellt sådär) som inte är imponerade av deras nationaldag. :-)
Själv har jag aldrig firat någon. Kanske köpt lite jordgubbar eller så. Om jag tänker på det :-)
Mycket bra skrivet , håller med dig nationaldagar är inte heller min grej och militärparader får inte mig på festhumör direkt
Skicka en kommentar