tisdagen den 28:e juli 2009

The final countdown

Det är inte det att jag hatar födelsedagar per se. Det är bara det att den här dagen - The big 3-0, so help me God - liksom accentuerar vissa saker. Sätter emfas på det faktum att jag är ganska ensam här på min vackra ö.

Och att drömmen om den där glittriga trettioårsfesten jag ville ha skingrades i ett moln av besvikelse. Jo, jag hade funderat p
å det; fin klänning, bål, snittar, familj och vänner. Poppig musik och kanske champagne.

Men inte nu. Inte här. Inte någonstans. Att ta farväl av sina dagar som tjugo-någonting har man bara en chans till.

Och trettio är en milstolpe och en tidpunkt för att inventera och bocka av de där obligatoriska grejerna man borde ha gjort innan trettio, och d
å menar jag inte att ha läst Prousts samlade verk, ha sex i ett flygplan eller avklarat ett triathlon (personligen har jag noll poäng där), utan mer karriär, familj, hus... Skulle man inte vara färdig vid 30? Ha allting klart? Veta att här stannar jag, på den här platsen. Jag vet inte om jag har nått den destinationen? Jag tror inte det. Och kanske är det därför jag krisar? Trots att jag vet att jag vill vara i rörelse.

Morgondagen känns bara jobbig att vakna upp till. Jag kanske inte kommer att svara i telefon. Jag kanske inte orkar det. Jag kanske är rädd för att brista ut i gråt. Jag kanske bara vill ligga på sängen och titta upp i taket. Det g
år över.

Förra året. En födelsedag helt utan förväntningar, jag hade avsagt mig firande, mamma skickade gravid-trosor med posten, C tog med mig på restaurant och jag oroade mig för stressrelaterade sammandragningar. Festligt.

Önskelistan kanske summerar ganska bra hur jag känner mig när allt kommer omkring?

Well, well. It's my party, and I cry if I want to...

12 kommentarer:

Kristina sa...

Åh, trettioårskris...det går över. Själv vägrar jag konsekvent partaj på födelsedagen även om jag tycker om att fira. I det lilla. Jag skickar dock en liten virtuell gratulation och hoppas att dagen och humöret blir betydligt bättre än förväntat.
Kram K

Rebecca sa...

Personligen tycker jag du åstadkommit ofantligt mycket under dina 30 år på jorden. Du har skapat ett underverk, och den prestationen klår allt annat. Man måste inte leva efter normer, det enda man måste är att leva efter hjärtat. Och bara du kan avläsa ditt. Skippa det där med husochalltvaddetheter, fira din födelsedag med dina finaste och var stolt över dig. Det har du all rätt att vara.
Kramar från Uppsala.

karro sa...

det är väl alla dessa måsten som vi får för oss att vi måste ha gjort som vi får våra kriser. man borde gjort ditten o datten, för det har alla andra gjort osv...

jag hoppas du ändå får en bra morgondag. trettiårskrisen passerar, det gjorde den för mig (fast jag hade det jobbigare nu vid trettiett....)

stor kram

Lisa sa...

Jag tycker att du har hunnit med massor och du har sett mer än de flesta. Men jag vet hur det känns. Och jag vet hur det är att inte känna att man har hittat sin plats.
Jag önskar dig all lycka på din födelsedag imorgon och resten av livet!
Kram

barajagjohanna sa...

Vet du vad? Det är fanimej inte många som hinner skaffa familj, hus och göra karriär innan man fyller trettio. I så fall gör du mig väldigt stressad nu. Jag har fyra och ett halvt år kvar till trettioårsdagen och min syster kläckte ur sig idag att hon tycker att man ska skaffa barn innan trettio och att det är för sent efter trettiofem. Det gjorde mig inte bara stressad, utan förbannad. Jag håller inte med! Jag tar examen när jag är tjugosju, hur ska jag hinna med allt det där innan jag är trettio. Trettio är så jäkla ungt. Och människa, du har en dotter som närmar sig året och du är gift! Du har dessutom en examen. Hus och karriär kan komma sedan, om du vill det.

För att återgå till det jag började kommentaren med... Knappast många har hunnit med allt det där innan trettioårsdagen. Okej att skaffa barn, det har ju du gjort. Och att kanske ha köpt ett hus. Eller ha gjort karriär. Men alla tre? Då ska man ha legat i ordentligt.

Försök nu ta dagen som den är imorgon. Det är bara ett datum, tänk på det. Kram på dig och ha en fin morgondag!

Nadia sa...

Förstår dig till viss del för jag kan också känna en viss ångest inför de där obligatoriska "måstena" som liksom skall prickas av i tur och ordning. Fast samtidigt tänker jag att det där är väldigt svenskt, eller kanske väldigt västerländskt...att gå hela livet på en rak linje och leva sitt liv inom en fyrkantig ram, och hur kul är det egentligen?
Varför inte bara försöka känna efter vad som känns bra för just mig och vad som gör just mig lycklig?
För jag tror knappast att man på sin dödsbädd kommer att ångra att man inte satsade mer på karriären, tillbringade mer tid på jobbet eller att man aldrig hann köpa den där dyra bostadsrätten.

Sara sa...

Kristina; Ja, det går nog över... Men jag ska vältra mig i självömkan en dag eller två. ;)

Rebecca; Jag vet. Men ibland smäller det till, de där materiella kraven. Tack för orden!

Karro; Haha, då har jag något att se fram emot nästa år, alltså? ;)

Lisa; Jag vet att du vet... Tack!

Johanna: Jag vet, jag tycker också sådär! FÖrutom i mina svagare ögonblick, och inför födelsedagar. ;)

Nadia; Nej, jag tror inte det. Fast det är lätt att ryckas med i allt det där... Och glömma vad som verkligen, verkligen är viktigt.

Thérèse sa...

Jag kan till viss del känna igen mig och förstå dig. Samtidigt vill jag instämma med alla andra att du har hunnit med jättemycket. Det är sällan så att livet är en rak linje av giftemål, barn, karriär, hus och mycket som man inte själv räknat med i sin planering kan hända. Även om livet tar andra vägar än man tänkt sig behöver det inte vara dåligt.

Jag håller med Nadia att jag tror knappast man på sin dödsbädd ångrar att man inte tillbringade mer tid på jobbet eller köpte det där dyra huset. Att hitta en plats man vill bo på hela livet är inte heller så lätt. Jag har själv inte gjort det än. Ofta är det nog slumpen som gör att man fastnar någonstans eller flyttar runt.

Jag kan berätta att jag inte själv ville fira så mycket när jag fyllde trettio. Kompisar tjatade om fest. Själv var jag väldigt gravid och hade ingen större lust. Det blev lite tårta på dagen med två nära vänner och på kvällen middag hemma med sonen och mannen.
Ett lugnt och litet firande med familjen kan vara minst lika bra ja t.o.m bättre än en stor fest.

Hoppas du får en bra dag hur du än firar eller inte firar. Och det finns ett liv efter trettio. jag lovar. Det är nog alltid så att man oavsett ålder vill nya saker och inte slår sig till ro när man skaffat man, barn , karriär och hus.

Sara sa...

Thérèse; Ja, det kan nog bli mysigt. Funderar pa om man nagonsin slar sig till ro?

Erica sa...

Jag kan ju hålla med de flesta som skrivit till dig idag. Men det spelar ju ingen roll hur förnuftigt det än är när man själv är där man är. Det min erfarenhet säger mig är att när man går igenom det du går igenom så kommer man förr eller senare fram och blir både starkare och klokare. Dessutom tror jag personligen att det är den egna kampen med det som till synes inte ser så förnuftigt ut som hjälper en att utveckla empati och ödmjukhet, inte förnuftet isig. Det förnuftiga kan ibland hjälpa en ut ur destruktuv självömkan, men kan inte ändra det som faktiskt sker. Det jag har gjort i sådana lägen är att lära mig acceptera att sakers tillstånd är som det är och genomlida det hela. Det hjälper förvånansvärt bra. Motstånd har jag lärt mig förvärrar eller accelererar de flesta tillstånd.

Det jag ser som din största tillgång, så här utifrån är inte endast dina erfarenheter och allt du hunnit göra i ditt liv. Det som jag ser som det största du har är all den där kärleken du har omkring dig. Jag förstår mellan raderna att du själv besitter förmågan att älska och förstå. Din man verkar älska dig väldigt mycket och du verkar ha släkt här i Sverige som älskar dig. Du verkar omges mycket av kärlek på alla håll och kanter. Det är ju helt underbart för din lilla flicka att se och erfara. Vilken livs vaccination, att omges så mycket av kärlek. Det som framgår ibland när jag läser dig är att du är rätt ensam där du är. Att ha små barn i den ålder där Véra är brukar ju ofta innebära att det är svårt att kontakta andra, för man är rätt låst själv. Men dessutom bor du i ett annat land än där du växt upp. Här i SVerige har de ju föräldragrupper, hur är det På Korsika? Det kan ju hjälpa en väldigt att komma i kontakt med andra i liknande situation.

Jag tror att när man känner sig ensam, är det lätt att missa alla den kärlek som finns. För det brukar oftast vara andra som reflekterar den tillbaka till en. När jag läser din blogg och alla kommentarer, så slås jag av hur många som kommer hit för att dela den bit av ditt liv du vill dela med dig av (som jag tex) I brist på annat så hoppas jag du känner den uppskattning vi har för dig och hur mycket du ger till oss genom att dela med dig.

Ha en riktigt bra födelsedag och känn hur älskad du är!

Anonym sa...

Varifrån kommer kravet att allt ska vara "klappat och klart" vid just 30?? Och varför skulle det finnas en tidsgräns just där? Och ser vi verkligen på andra som misslyckade om de inte uppfyller dem, eller är det enbart krav vi ställer på oss själva? Och det finns väl inga regler för hur man "ska" leva sitt liv, en mall som gäller samtliga?

Samhället och villkor vad gäller utbildningslängd, arbetsmarknad, ekonomi i stort, könsroller osv ändras ju och de villkor som gäller för den egna generationen kan ju vara ganska olik den som gällde för föräldragenerationen.

Det är ett FAKTUM att utbildningstiden blir allt längre, att allt fler utbildas på högskola/universitet, att tjejer som grupp får högre betyg än gruppen killar och också dominerar de längre utbildningarna på universiteten, att könsrollerna ändrats och yngre ser det som självklart att även kvinnor har ett yrkesliv och att män tar ansvar för hem och barn osv.

Det är ett FAKTUM att det tar allt längre tid för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden idag, än förr. Ungdomstiden blir allt längre, förr tvingades folk bli vuxna tidigare.

Det är svårt för många ungdomar att ta steget ut i vuxenlivet därför att det är brist på lägenheter (eller för dyrt med egen bostad) och för att det är svårt att få arbete. Det är ju väldigt grundläggande saker för att kunna bli en självständig vuxen, och beror inte alltid på den enskildes förmåga!

Trots dessa stora förändringar förväntas kvinnor (och män) att leva enligt samma tidtabell som föräldrarna eller t om far- och morföräldrarna gjorde! Det går ju inte ihop. Dessutom är de yngre generatinerna mer pressade eftersom de i högre utsträckning försöker (och förväntas)kombinera arbete/hem och barn.

Kort sagt: samhället förändras och livsvillkoren med dem. Självklart påverkar det saker som utbildning, arbete och familjebildning. Bara saker som utbildningslängd, arbetsmarknad och könsroller har stor betydelse. Det är inte oföränderliga saker!

"Man ska leva så länge man lever" eller något sådant är ett uttryck, dvs ta vara på livet tills man dör. Vad ska vi som passerat detta magiska datum, 30, göra ;) Ta livet av oss eller gå runt och skämmas över hur "fel" vi är som kanske inte uppfyllt alla de "osynliga reglerna om karriär, äktenskap och barn"? Nej, förhoppningsvis utvecklas man hela livet och det finns massor av roliga grejer som väntar på en när man är 50 år, 60 år eller rent utav 80!

Om alla "stora" och roliga saker i livet skulle bli avklarade före 30-års ålder, skulle resten av livet då bara förväntas bli en tråkig transportsträcka fram till döden??

Jag tror att man gör sig själv en björntjänst genom att hela tiden jämföra sig själv med andra, för att liksom se efter om man duger...

Lika gärna som att tänka att "nu fyller jag 30 och tiden rinner ut, nu ligger jag efter alla andra enligt tidtabellen" kan man tänka att "jag har lång tid på mig, jag ska inte dö imorgon och jag gör saker i min egen takt och i den ordning som jag vill, och det är helt OK att jag kör mitt eget race". "Jag duger som jag är och jag bestämmer själv över mitt liv och de val jag gör". Det är väl ändå meningen att vi människor ska vara olika och inte kloner av varandra? Och vem vill vara en kopia ;)

Var generös och snäll mot dig själv istället! Det är tyvärr väldigt lätt hänt att man blir sin egen värsta fiende genom negativa tankar, och det mår man inte bra av.

/Anna S.

Ariana sa...

Min dag då jag fyller 30 och lämnar tjugo något bakom mig kommer om ett år ungefär. Men jag ser framemot det på något lustigt sätt, jag har en tro på att 30 något kommer bli det bästa deceniet i mitt liv. Jag tycker inte att jag blir gammal, jag har studerat klart, ska skapa mig ett liv, en karriär, utveckla och leva vidare på den här personen jag lärt mig att jag är under mitt 20-tal. Tycker att livet känns spännande, jag vet inte vad jag har att vänta mig...så mycket, så många år till.

Tänk vad roligt att få se din dotter växa upp till att bli sin egen...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...