torsdagen den 30:e juli 2009

Min katastrofala födelsedag

Den där satans champagnen drack vi aldrig. Bubblorna hade liksom gått ur firandet, och champagne och tårar är ingen bra kombination. Inte champagne och äktenskapliga gräl heller. Champagne rimmar med lycka och sprudlande känslor, inte med molande tystnad och slängt porslin.

Men du får ju åka till Venedig, säger ni kanske.
Men vad mig anbelangar så hinner Bella Venezia ruttna underifrån, sköljas bort av en tyfon eller brinna upp innan februari. Februari är februari. Min födelsedag - jag preciserar, min jämna fôdelsedag, min fucking 30-årsdag - var i går.

Och att jag säger att jag inte vill ha någon tårta betyder inte att jag inte vill bli erbjuden någon tårta. Eller att jag inte vill bli firad. Det betyder bara att jag krisar lite och kanske just därför behöver bli firad ändå mer. När jag säger att jag inte vill ha någon tårta menar jag kanske hundra andra saker.

I går kväll undrade jag om det var läge att göra mig fin. C kanske hade bokat bord hos Jean-Jean för langustiner och spaghetti, eller fixat en lyxig picknick-korg för romantisk måltid på stranden, eller ringt alla våra bekanta för att dricka en drink och skåla i hamnen. Nix.
En apéritif med svärföräldrarna, som är i stan, på Grand café Napoléon. Ingen beställer in en skojig drink med tomtebloss och paraplyer till mig. Ingen skålar för mig.

Jag, C och Véra går hem. Jag tänker att det är nu C slänger ihop en trerättersmiddag, beställer sushi, eller gör i ordning ett skumbad till mig, där jag ska ligga med ett glas champagne och en bok. Nä.
Vi lägger Véra. Och jag tänker att det är nu han kommer placera mig i soffan, hämta ett glas champagne och söta små hors-d'oeuvres, eller åtminstone trolla fram en hel låda Magnum Mandel ur frysen. Oh, nej.

Han frågar: Ska jag göra en omelett?
Jag tror att han skämtar. Jag hoppas att han skämtar. Han skämtar inte.
Han har kylskåpsdörren öppen och ett frågande uttryck i ansiktet.
Han har inte planerat någonting.

Jag sätter mig på balkongen med ganska mycket ledsna tårar rinnande nedför kinderna. Och upprepar födelsedagar betyder ingenting födelsedagar betyder ingenting födelsedagar betyder ingenting som ett mantra.
Men det gör de ju. Et ça c'etait mon anniversaire de mes trente ans, merde!

Klockan 23.OO har mannen i mitt liv brett tarama på torr gammal baguette och skurit upp en halv gurka. Och ställt fram en flaska champagne och finaste kristallglasen. Och tagit fram lite gamla bläckfiskrester. Jag. Hatar. Bläckfisk.

Och där någonstans var väl katastrofen ett faktum.

Alltså: Gårdagens baguette och några gurkskivor och sedan är jag komplicerad, dramatisk och aldrig nöjd?
I mean please.
Och en äktenskaplig kris kombinerad med 30-årig dito är explosivt, patetiskt och mycket, mycket sorgligt.


Hade jag inte varit så trött och hungrig hade jag stormat ut ur lägenheten. Men jag gick och lade mig, stirrade upp i taket och lät tårarna rinna ner i öronen.


Och så säger ni att det är värre att fylla 31? Det ser vi fram emot. Bring it on, keep 'em coming. Inget rubbar mig.

13 kommentarer:

Ingrid sa...

Nej, nej, nej, det är inte värre att fylla 31! Absolut inte, det där måste vara alldeles speciellt för just en enda person i universum. Det blir bättre!
Har man bara passerat den där hemska födelsedagen med 0 så flyter livet på igen. Kanske inte riktigt som vanligt, det blir ett och annat ärr, men det går att överleva. Jag tror att det har att göra med att män inte fattar vidden av födelsedagar. En gång i Paris fick jag inte en enda present, ingen tårta, inga drinkar, rien. Och mycket riktigt bröt jag ihop.
-Men herregud, jag trodde du var nöjd med att vara i Paris!! Inte förstod jag att du ville ha presenter OCKSÅ!
Yes, så framstår man just som den där trista typen som aldrig blir nöjd, som begär för mycket, som är omöjlig att göra glad.
MEN så är det ju inte alls! Det ska vi inte gå på.
Gå ut och tröstköp något snyggt och jättedyrt! Det är du värd! Du har precis fyllt 30! Boka tid hos frissan! Öppna en flaska gott vin och häv i dig. Det hjälper! Grattis i efterhand!

karro sa...

det är ju olika för olika personer, menade inte att föringa din trettiårsdag. vi krisar vid olika åldrar.

jag tycker precis som Ingrid, gör något för dig själv o unna dig något gott (o gärna dyrt). o ge Vera en stor stor kram o puss

Helena sa...

Men nej... :( Det enda du kan göra nu är att ta revansch, fira dig själv och unna dig något som du verkligen verkligen vill ha! Låt inte de runt omkring ta din dag ifrån dig, det är bättre att fira nu än aldrig..vänta inte till 31, gör det NU!
Stor efterskottskram från mig!

Anonym sa...

Så där får en trettioårsdag inte gå till =(
Det är inte du som är kravfylld och aldrig nöjd, du fick en gurka o nån röra på en baguette på din TRETTIOÅRSDAG! Vad är det för stil?!
Jättefin present, men vad är OMTANKEN bakom det hela?
Var tog FIRANDET vägen?

Man behöver inte 100 gäster o glitter för att känna sig älskad, men att få en liten vit papperslapp o lite gurka är väl inget födelsefirande?
Hans underbaraste kvinna på jorden har ju funnits i 30 underbara år, det om något ska väl firas?!

Presenterna är ju inte det vikta, utan tanken och firandet är det enda av betydelse! En vacker ros till en god middag med levande ljus och varma kramar o champagne betyder ibland mer än en dyr resa till Venedig.

KARLAR!!

Malena sa...

Nejmen vad tråkigt! Men han, som flera andra karlar däribland min egen make, tänker inte som vi. Min make gjorde ungefär samma sak på min 35-års-dag. Jag fick en efterlängtad present några dagar tidigare. Men, precis som du, tänkte jag att något fiffigt händer ju på själva födelsedagendagen. En blombukett, ett litet kort, en middag eller liknande.Ingenting var vad som hände. Ingenting alls. Jag var skitbesviken men sa inget just för att inte vara den där krävande och otacksamma som du beskriver.

Att det ska vara så förbannat svårt... För dem att fatta menar jag :-) Själv är man superrolig med presenter i kylskåpet på namnsdagen och lappar under kudden på högtidsdagar. Borde man då inte fatta att man kan göra samma sak tillbaka??! Mais non.

Jag instämmer med tidigare skribenter, unna dig! Besök frissan, shoppa, boka bord på fina restaurangen. Det är du värd!
Trösterikt, om än klent kanske, är väl att han inte menade att vara dum. Felet är att han är man :-) Han förstår inte bättre :-)

Eva sa...

Jag förstår verkligen att du blev besviken! Jag är själv den största födelsedagsfiraren jag vet, och blir omåttligt ledsen om jag inte blir firad ordentligt. För mig är det en lag att födelsedagar ska firas med pompa och ståt. Eller i alla fall eftertanke.

Men.
En annan lag jag också har är att aldrig kräva av folk i min omgivning att de ska ägna sig åt tankeläsning. Visst kan man tycka att han borde ha vetat, visst kan man tycka att han borde förstått. Men du gav honom faktiskt inte någon chans. Du berättade inte för honom. Brukar du alltid säga att du inte vill bli firad? Hur skulle han i så fall veta att du, som brukar vilja bli firad men denna gång säger att du inte vill bli det, faktiskt ändå vill det? Jag tycker det är otroligt mycket begärt.

Därmed inte sagt att jag inte till fullo förstår besvikelsen. Kanske går det att rätta upp lite genom att du talar om vad han kan göra för att gottgöra dig? Jag hoppas du får ljusare dagar snart!

Ingrid sa...

Men hallå Eva!
Grejen är väl ändå att man INTE ska behöva berätta exakt i detalj hur man vill ha sina överraskningar!!! Det känns lite 1800-tal, tycker jag. När männen hjälper till, när männen inte får en chans... Å God in heaven sånt orkar vi inte med. Män är väl trots allt tänkande personer?! Eller? Men en liten gnutta fantasi?

Sara sa...

Ingrid: Jag har tröstshoppat nu, tack för tipset... ;)

Karro; Sagt och gjort!

Helena; Jag ska efterskottsfira mig i flera dagar.;)

Anonym; Det är ju det jag menar! Jag var ju inte MISSNÖJD med venedig... Jag ville bara bli lite mer firad...

Malena; Jag vet! Jag funderar i veckor pa hur jag ska uppvakta, och gömmer presenter och söta kort... Suck.

Eva; Intetankeläsning,kanske. Men lite gissande...

Ingrid; Nej, det är ju inget roligt att vara för tydlig! ;)

Emelie sa...

Åh jag börjar nästan gråta bara jag läser ditt inlägg och förstår, vet, och känner precis vad du menar. Jag är den första att skriva under på att även om man upprepat för sig själv och alla andra att födelsedagar slutar vara viktiga när man fyllt 20 så är det inte sant, inte alls, inte det minsta, inte när det kommer till att firas av mannnen i sitt liv. Varför, varför, varför dessa besvikelser, inte när det gäller allt, men definitivt när det gäller överraskningar? Det går liksom bara inte. På något vis. Men som många andra sagt här, tröstshoppa, tröstät en massa god mat eller gå och få en lyxig behandling men negligera inte dina känslor, jag tycker absolut att du kunde ha förväntat dig mer för din 30-årsdag!

Kramar Emelie

Kristina sa...

Låter som min 30...5-års dag. Mannen behagade inte ens gå upp och sjunga för att han trodde att jag var sur och inte ville ha någon sång. Gissa om jag var sur efter det!!! En jävla skitfödelsedag var det, som jag helst av allt glömmer bort helt och hållet. Det enda som påminner mig är den fina klockan som jag själv hade fixat åt mig.
Gråt på, det gjorde jag. Kram!

Sara sa...

Emelie; Oh, vad glad jag blir för alla värmande ord: VIsst har jag rätt att gråta i MINST en vecka efter det här?

Kristina; Jag grät hela förmiddagen. Jag menar, efter alla dessa år tillsammans kunde man ju tänka sig att han FATTAT hur viktigt det var. Men nix.

Mimi sa...

Jag förstâr att du blev besviken. Nu jäklar anamma fâr din karl hitta pâ nâgot riktigt mysigt nästa âr :). Om det tröstar sâ firade jag min 30ârsdag genom att jobba pâ restaurangen jag jobbade. Serverade ett bord med cirka 20 personer som firade en tjej som även hon fyllde 30.. De sjöng och hon fick presenter. Mig var det inte en enda som sa grattis till... Jag grät en liten skvätt osâ och kände mig sjukt ensam. Sâ jag förstâr dig helt och hâllet. Men jag tog igen det âret efter och det är jag säker pâ att du kommer att göra ocksâ :). Mânga kramar pâ dig :)

Elin sa...

Hej där Sara,
jag hade glömt att vi fyllde ár pá samma dag. Brukar titta in lite dá och dá och se hur ni har det,eftersom vi fick barn sammtidigt och báda bor utomlands.
Jag kan trösta dig med att min 35-ársdag var skit,med brák etc. Men det berodde inte pá att jag ville bli firad. Jag är nog snarare tvärtom,jag vill INTE fira,men min karl vill trots en nágot ansträngd ekonomi .Tror att det hänger pá att nu är jag precis lika nära 50 som 20. Och att jag är väldigt trött efter jobb etc,och det enda jag vill är att ligga i sängen och vila,möjligtsvis läsa en bok.
Grattis i efterskott.
Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...