I Le Mondes eminenta lördagsupplaga kan man läsa mycket om den virtuella verklighet i vilken vi tillbringar mer och mer tid.
Facebook liknas vid en nation, som med 100 miljoner medlemmar på nio månader är världens fjärde största - dock virtuella - land.
Av generation Y (födda mellan 1980 och 1995 är 96 procent medlemmar, men nu är det kvinnor mellan 55 och 65 som ansluter sig en masse.
Antalet personer som följer Ellen De Generes twittrande överstiger Irlands invånarantal och vi tillbringar allt mer tid på nätet. På bekostnad av att vara någon helt annanstans...
Sociala medier, visst. Men i någon parasocial mening, ändå. Nätkontakter kan aldrig slå verkliga möten med människor.
8 kommentarer:
Hallå där!
Hittade dig via Monets blogg och fastnade så klart!
Älskar att läsa om andra som lever "min dröm", som är att få bo vid medelhavet, helst då i södra Frankrike...
Blev också nyfiken då jag såg att din syster bor i Västerbotten. Det gör jag, också, närmare bestämt i Skellefteå.
Ett litet roligt sammanträffande, bloggvärlden är liten...
Ha det gott!
Kram!
Och jag älskar att få veta att folk kliver in här på bloggen då och då... Tack för kommentaren!
Jag håller med dig Sara, det finns inget som slår ett möte face to face. För många kanske det är så, att man inte möts så mycket och mest befinner sig bakom skärmen. Jag personligen upplever att jag har börjat träffa fler av mina vänner oftare än förut, för att facebook blir ett fönster ut till fler stamtidigt. Kanske beror på hur man var innan allt "det här" hände.
Har sattit en tidgräns. Max 45 minuter på FB och det fungerar mycket bra. Slänger in meddelanden inbland och "me like".
Ja, fast å andra sidan utan sociala medier hade jag inte fått upptäcka dig och din lilla familj... det får bli en dejt IRL någon gång!
Erica: Sociala medier, på gott och ont!
Johanna; Smart! Facebook verkar äta av tiden annars!
Fred; Nästa gång jag är i stockholm ska jag se till att ha mer tid!
Jag tror jag saknar den där tiden när mobiltelefoner var ovanliga och internet knappt existerade... för då åkte man hem till folk, man ringde i sin telefon och skrev brev för hand. Nu är man tillgänglig hela tiden, de enda brev man får är räkningar och ingen hälsar på för "man skriver ett sms eller ett mail och frågar hur det är".
Visst är det roligt att följa andras liv genom bloggar och mejl, men ibland känns det som att privatlivet har suddats ut och ansträngningarna för att hålla kontakten sträcker sig till ett mejl istället för att ringa eller åka på visit.
Men på jobbet, hur skulle jag klara mig utan internet?!?! det skulle krävas fler anställda för att utföra mitt jobb om internet inte fanns! På gott o ont ;)
Sant. Maria i nb
Skicka en kommentar