Höst i paradiset

Vi såg flyttfåglarna igår. De från norr kommande flyttfåglarna. De som kommer från Sverige, och stannar i södra europa ett tag. Den tid det tar för dem att äta upp sig och samla krafter inför den sista etappen: När de ska korsa Medelhavet, utan paus, för att sedan tillbringa vintern i värmen i Afrika.

Det är mina flyttfåglar. Det känns så, eftersom vi kommer från samma ställe. De flyr skandinavien och sitter nu i hundratal, tusental, i träden på Korsika och kvittrar som besatta. De sjunger som gällde det livet.
På kvällen flyger de lågt, mot den rosa himlen, i mjuka svärmar.

Och det betyder, mina vänner, att den riktiga vintern inte dröjer länge uppe i Norden. Flyttfåglarna vet sådant. När de ger sig av finns det ingen återvändo. Då är det höst.
Och när vi tittade på solnedgången på stranden igår kväll var solen blekare än vanligt, och en kall vind fick oss att slå armarna om oss själva. När färjan lade ut mot fastlandet lät signalen ödslig i en luft som var krispigare och högre än den varit på länge. Katedralens klockor slutade aldrig ringa vid sjuringningen. De slog för sommaren som gått och för hösten som precis kom hit.

Den kom med flyttfåglarna från norr.