Jag väger mig aldrig nuförtiden. Så jag vet inte vad jag väger, och det kanske är lika bra eftersom jag så lätt blir fixerad.Men å andra sidan. Kanske skulle det vara bra att ha en våg, som jag kan ställa mig på när jag får för mig att jag väger hundra kilo och är oformlig och tjockast av alla? Bara för att se att det inte är så, utan att jag håller mig på min matchvikt, och inom ramarna för ett normalt BMI?
Men eftersom det inte är vikten det handlar om så skulle det ju inte hjälpa. Det spelar ingen roll vad vågen visar, det har ingen betydelse om den visar 48 eller 88. Det är inte i vikten det sitter. Vore det det skulle ju allt vara fint när man hamnar på idealvikten. För den måste man ju ha varit på en gång, på väg ned mot 30? Och en gång till på väg upp mot femtiotvå? Det handlade inte om det.
En vettig psykolog sade en bra grej till mig, när jag för hundraelfte gången försökte förklara för henne att trots min påtagliga undervikt så kände jag mig tjock.
Hon sade: Tjock är ingen känsla.
Och det har hon ju rätt i. Men för mig fanns alla känslor, all ångest och allt dåligmående i det ordet. Och jag kan ju fortfarande gå runt och känna mig tjock och enorm och hemsk. Fast mer och mer sällan. Jag försöker nog sätta andra ord på det, och då försvinner det till slut. Och just nu känner jag mig... smal. Vet ni, jag känner mig smal och ganska söt, och helt okej. No big deal, men ett jäkla framsteg.
12 kommentarer:
Det låter bra med slutet! Jag skulle kunna lägga till: fräsch och snygg :-)
Du skriver så bra Sara!! Jag fastnar alltid i dina ord, sprider din blogg till alla mina vänner =).
Skoj att du också har tränat BodyCombat, det är ju så fantastiskt kul!!!!!
Kram till dig
Du har en förmåga att träffa mig precis med dina inlägg.
Just innan jag läste det här satt jag och bläddrade igenom min kalender från de senaste fem månaderna; tittade på de små noteringarna om min vikt, uppskriven vid de regelbundna besöken på ätstörningsenheten...
Det lustiga är att jag egentligen inte bryr mig så mycket om VAD jag väger. Noteringarna har jag gjort eftersom jag någon timme efter vägningen inte längre minns vad vågen visade. Det är ju bara en siffra. Viktigare hur jag känner mig, hur jag mår. (Tjock har jag bara känt mig när jag var som allra smalast!)
Att jag ändå skriver upp siffrorna, tror jag beror på att jag söker någon slags trygghet: det ger mig en känsla av att jag har kontroll. När jag kan gå tillbaka och jämföra mår jag bättre, även när jag ser att jag har gått upp.
Det är som du säger: man vill ha bekräftelse på att man är "normal".
Men ändå. Helt fri är jag ju inte. Kontrollbehovet är en del av ätstörningen. Jag tycker att du gör rätt när du helt låter bli vågen! Den är en falsk vän...
Dessutom skulle man ju märka på kläderna om kroppen förändrades! Till skillnad från med vågen märker man kanske inte varje halvkilo, men det är ju just dem man inte borde bry sig om...
Jag tycker att du är både klok och vacker!
Fint skrivet Sara. Du är fin.
Vågen skapar ofta en fixering, och siffrorna kan vara så missvisande för de säger ju ingenting om hur man mår. Som jag, jag väger mindre än på länge men jag känner mig inte smal och jag vägde lika mkt för 4,5 år sedan men såg smalare ut eftersom jag var tajtare pga av mer muskler.
Du är jättefin!
Jag borde lära av dig, men det verkar vara någon riktig vajsing på inlärningskurvan beträffande vikt och självbild. Men en dag kanske...
Nej tjock är ingen känsla men det är väl kanske att man förknippar ordet med nånting som är fel, att man inte mår hundra inombords. Jag är på riktigt tjockare än någonsin och mår antagligen som jag ser ut. Men man kan ju lika gärna vara mager och må piss. Fast du ser ut att må bra och du är jättefin :) Vågen hjälper nog inte så köp ingen. Kramar, Maria i Norrbotten
Nä våg eller inte spelar ingen roll, för det är som du säger, siffrorna har ingen betydelse. Det är spökena i huvudet som luras!
Låter helt underbart att du känner dig smal och vacker, för du strålar!
Själv visste jag inte ens om att jag hade någon form av fixering förrän jag blev gravid första gången. Vi fotade magen var femte vecka med start i vecka fem.
Jag vet att jag då, i vecka fem, tyckte att jag var tjock. Att fläsket vällde över jeansen och jag tränade som en dåre för att få bort detta.
Bilderna framkallades när jag var i 9e månaden och verkligheten chockade mig. Jag var så mager där i vecka fem... =( Inget underhudsfett, varenda magmuskel syntes som en ruta... O jag hade tyckt att jag var tjock =(
Det var en skrämmande upplevelse.
Efter lillans födelse så går det lite bättre. Jag tittar på den där bilden ibland och minns hur det var, kanske hur NÄRA jag var till något mycket allvarligare än träningsnarkoman?
Nu är jag i v 19 med syskonet och till skillnad mot för förra gången så njuter jag nu av mina runda former. visst får jag lite "fettångest" ibland, men det botas snabbt när jag ser min vackra runda mage i profil o vet att det ligger ett litet pyre där inne.
Jag vet eg inte vad jag menar med all denna text. Kanske bara skriva av mig lite :p Men jag är STOLT över dej Sara!!
Kram/ AN, Hälsingland
Så bra skrivet av dig!
Ja, jag kan tänka mig att med åren blir man starkare i själen, och vikt och utseende tar inte upp lika mycket av ens funderingar som förr.
Får man dessutom barn, har man helt enkelt inte tid och lust att bry sig om sig själv, lika mycket som förr...
Lycka till!
Kram!
Vad härligt att du kan känna dig smal och söt - för det är du! Så skönt om du kan komma bort från att tänka så mycket på vikten. Helt logiskt är det ju galet att ägna livet åt sådant, men förnuftiga argument har ju ingen betydelse när de egna tankarna och känslorna är starka. Kram/Eva
Sara, du är jättesöt, smal och fin. Att du börjar att inse det själv låter jättebra tycker jag. Kram.
Wow! det är ett framsteg! Du ser ju hur bra ut som helst! Det finns massor av tjejer/kvinnor som önskar de såg ut som du!! Det är inte lätt att ständigt fightas med alla hjärnspöken. Låter bra iaf att det blir glesare mellan de negativa tankarna.
Jag håller på dig! Kanske ditt lilla sockergryn också hjälper till att få dig på bättre tankar - att liksom få ett annat förhållningssätt till dig själv.
Kramar!
Skicka en kommentar