Sabbade mina svarta ballerinor på en ojämnhet i trottoaren igår. Jag ville gråta.På radion spelade de en låt av Ronan Keating som jag tyckte var skitbra. Så sann, liksom. Jag ville gråta.
Matbutiken hade stängt och jag blev så arg på hela den här universella planetära konspirationen vars enda mål och mening är att göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.
Sedan skällde jag ut en häpen person i min omedelbara närhet och sedan läste jag bloggar som är skrivna av kvinnor med perfekta naglar och photobooths som klär sig genomtänkt och som gör fucking cupcakes och kryddar sina texter med små hjärtan. Jag ville gråta.
Nu känns det bättre. Livet återfick sin mening.
5 kommentarer:
Om du hade velat krydda din text med hjärtan hade du också kunnat det. Fast jag tycker det är bra att du är en sån som låter bli.
och dendär bilden ser så god ut att jag kunde gråta...
Mi: Oh. Okej.
M: :D
Du skriver sa bra att du inte behöver krydda med nagra hjärtan. Och vad är cupcakes mot din mumsiga söndagsstek? :)
Bisou!
Jag har lånat en bild och skrivit om dig. Hoppas det är okej och att det inte får dig att börja gråta. :)
Skicka en kommentar