Först var det baby-boom i vänskapskretsen.
För tre âr sedan hade ingen barn, nu har nästan alla barn.
Och nu: Flera av vâra vänner annonserar uppbrott. Separation och skilsmässa. I synnerhet de som var en del av baby-boomen.
Det är ledsamt. Men normalt, antar jag. Det sägs ju att året efter första barnets födelse är det mest kritiska för ett förhållande?
9 kommentarer:
Deppigt.
Skittrist. Men inte så förvånande. Det ÄR påfrestande att bli förälder och samtidigt vårda förhållandet till sin partner. Vi har inga sådana planer, inte vad jag vet iaf ;)
Jättetrakigt. Det är min största skräck. Att kärleken ska ta slut bland barnskrik och blöjbyten.
Nej, Sara, jag kan verkligen inte tycka att det är normalt. Bara vansinnigt sorgligt, och tragiskt, att så mpnfa verkar vara så omedvetna om att livet tar en annan vändning när man får barn. Jag tycker inte att skilsmässor per se är tragiska, tvärtom. Skilsmässor kan vara väldigt konstruktiva. Jag tycker snarare det är onormalt att ens ha tid att komma på tanken att skilja sig när man har småbarn.
Ta i trä, så har jag ingen i bekantskapskretsen som tagit det steget. Vi har väl, de flesta a oss, toppar och dalar i livet och i äktenskapet/relationen, men jag hoppas att man inser och är tacksam över vad man har, och inte är fångad i vad som var innan barnet/barnen kom. Dessutom verkar påfallande många separera efter ETT barn.
(Ursäkta, men vad är det som är så jobbigt (skrivet jag lite förnumstigt, men du som vet hur ånga barn vi har och hur tätt det är emellan dem kanske förstår min stilla undran...)
Eleonora: Ja, mycket.
Ingela: Det är ju minst sagt en stor förändring, som kanske sätter emfas på olikheter som redan fanns där?
Colombialiv: Lättare än man kan tro att tappa bort varandra där någonstans...
Annika: Ja, jag tror ju också att det kan vara konstruktivt. Det där med att hålla ihop för barnens skull är kanske lite föråldrat, men just nu känns det som om det är många som just vill ha tillbaka livet de hade innan barnen, innan äktenskapet, innan "vuxenlivet"?
Ja det är faktiskt skrämmande vanligt med skiljsmässor efter bebis anlänt :(
Jag tror som dig att många kanske inte riktigt förstod innan att livet inte skulle bli sig likt, man trodde att det skulle vara lättare med barn (det ser ju sååå gulligt o lättsamt ut när man ser lattemorsorna. De ska ju bara veta hur många timmars planering o svett det ligger bakom....) eller kanske inte riktigt kan acceptera hur det blev. Många blir nog besvikna på sina partners som innan bebisen anlände lovade än det ena än det andra och trodde stenhårt på vissa principer ang barn.... och sen vändes allt upp o ned och man visste inte längre var man hade varandra. Barnen går ju alltid och för evigt i första hand och för många är nog det jättejobbigt, att stå tillbaka så totalt.
Upp o ned är det för alla, men är man bara menade för varandra så tror jag man växer ihop av småbarnstiden <3 Så känns det för mig o min sambo (tillika pappa till våra barn)
Vi har väldigt lite tid på tu man hand, men vi är så grymt trygga med varandra och älskar varandra djupt och försöker hjälpas åt så mycket det bara går.
Det är tråkigt. Någonstans så tror jag ändå att de som skiljer sig under småbarnstiden skulle ha gått isär även utan småbarn (fast kanske vid en senare tidpunkt). Det finns jobbigare saker som kan hända i livet än att få en frisk bebis (även om det är jättejobbigt ibland och en stor omställning) och om redan det blir för mycket för ett förhållande så fanns det kanske andra problem också?
I min bekantskapskrets finns det ett par som har skaffat barn "för att lappa ihop sitt förhållande" (det fanns som sagt andra problem där) och i ärlighetens namn skulle jag bli förvånad om deras förhållande överlever småbarnsåren för jag tror inte heller att sömnlösa nätter och blöjbyten förbättrar saker och ting heller.
Det där är klassiskt, tror jag. Att man tänker "bara vi fâr ett barn blir vi lyckliga, det är det som fattas oss...". Men jag vet inte. ALla är olika. Märkligt bara med den här boomen i min bekantskapskrets. Smittsamt?
Å.. det är jag jätterädd för. Redan långt innan vi ens fått några barn.
Men jag intalar mig att det är bra att åtminstone vara medveten om det. Absolut inte förutsätta att det ska bli så, men ändå vara förberedd på att det faktiskt inte blir som förut. Och prata om det. Det hoppas jag ska göra skillnad!
Skicka en kommentar