Frågor. Del... jag minns inte.

Här sitter jag och fredagsdrabbas av längtan efter ljumma vårkvällar på trottoarserveringar, men notera att fönsterluckorna är stängda och det är iskallt utanför. Men då kan man alltid ägna sig åt lite frågor igen, samtidigt som man smuttar på fredagsvinet som är varmt vitt med lite guldiga inslag för att matcha fredagslaxen som var gräddig och ugnsbakad. Så. Here goes:

Fråga: Får man komma och hälsa på? Korsika verkar fantastiskt!
Svar: Självklart. Hojta till lite innan bara, så möter jag upp!

Fråga: Ok, jag är lite nyfiken på det här med att uppfostra ett tvåspråkigt barn, har du några tips och hur har det fungerat för er hittills?
Svar: Det enda jag kan tipsa om är konsekvens. Och att inte vara rädd för att tala sitt språk högt och tydligt på gatorna, så att barnet ska känna sig stolt över sitt "minoritetsspråk" och så att det inte bara blir något man talar inom hemmets fyra väggar. Filmer. Böcker. Sånger. Böcker är ju otroligt viktiga, så att det inte bara blir ett talspråk, utan även skrivet. Véra börjar prata mer och mer, och det är mest (nästan bara) franska, men jag insisterar och läser och pratar, och hon förstår allt jag säger, men det svenska talet har inte riktigt kommit igång...

Fråga: Var det alltid självklart att du skulle följa med Christophe dit hans arbete tog er eller har du tvekat ibland? Det där med var man skall bo och arbeta är inte alltid helt lätt tycker jag när man har två olika hemländer (och ibland tom bor i ett tredje).
Svar: Nej, det var inte självklart. Vi funderade mycket på Sverige, och även om jag inte direkt tvekat (jag har ju fått uppleva så mycket) så har jag ju gjort val som rent karriärmässigt varit korkade. Men som sagt, det har ju varit medvetna val, och jag har ju fått massor! Och, om jag ska vara ärlig, längtan efter barn var en ganska stor drivkraft i det där medföljandet. Det blev ju ogörligt om vi skulle fortsätta leva isär. (Och här ställer vi oss alla upp och sjunger "Independent women" i kör. Det skulle ju passa bra.)


Fråga: En sak som slog mig när jag läste ett inlägg, varför sånt "tjat" om vikt och detox och hit och dit? Om du mår bra av att äta det du vill varför inte köra på den linjen och njuta och stå för det fullt ut? Bara en tanke som slog mig efter 3 glas vin. Please, ta inte illa upp fina du!

Svar: Ingen fara, jag tar inte illa upp! Jag är medveten om att jag alltid gör det där: Antingen försöker kompensera för utsvävningar, eller verkligen understryker det faktum att jag ätit fjorton chokladcrèpes (vilket jag sällan gör, inte fjorton). Som att jag måste rättfärdiga att jag äter, eftersom jag någonstans, långt inne, inte riktigt är fri från alla dessa onödiga tankar. Tror jag. Skäll gärna på mig om jag blir jobbig.

Fråga: Själv kommer jag med en lite tråkig fråga, som jag själv funderat över: Hur dyrt är det att leva på Korsika? Tycker ni att ni har råd med det ni vill göra, eller kompromissar ni mycket? Kanske en lite för privat fråga, men nog så intressant...
Svar: Bra fråga! Det är tyvärr dyrt på Korsika. Hyror och bostadspriser ligger på samma nivå som i storstäderna på rivieran, och mat är dyrt (allt lokalproducerat är dyrt för att det är lokalproducerat, och allt annat är dyrt för att det är importerat), besökare från Sverige brukar häpna över de hutlösa priserna i matbutikerna. Det enda som är billigare är cigaretter och bensin. *oh joy* Och kruxet är att lönerna är väldigt, väldigt låga, och arbetslösheten hög. Vi lever på bara en inkomst, och det innebär ju att vi får tänka lite på vad vi gör, men samtidigt var vi studenter så länge att vi liksom är vana vid det. Men visst vore det skoj med lite mer ekonomiskt svängrum...


Så. Dagens fråga/svar över. Jag ska svara på allt, I'll get there. Eventually.