Du vaknar någonstans mellan vargtimme och gryning.
Händerna på magen där fladdret finns. Och inte bara nervöst fjärilsfladder.
Det var fladdret som fick dig att gissa, det var det som fick dig att stanna upp, som fick det att svindla, som fick dig att tro det som kändes alldeles för otroligt.
Rörelserna som är som såpbubblor som brister, en fiskstjärt, ett vingslag.
Du går upp. Ingen ide att ligga kvar.
Du har hjärtklappning och är hur nervös som helst.
Du kissar i en plastmugg. Du köpte ett 50-pack plastmuggar på din lokala supermarché i detta syfte. För att kissa i dem. Och sätter ditt testet du köpte på ett apotek som inte är ditt, där de inte känner dig. Utifall att inte. Och utifall att inte har du i alla fall 49 plastmuggar kvar. Alltid något.
Du tittar på stickan, som du har tittat på sådana där stickor flera gånger förr. Stirrat på dem i fem minuter, tio, en halvtimme. Ryckt upp dem ur soppåsen för att se om det ändå inte dykt upp ett streck.
Den här speciella morgonen tar det 2 sekunder. För strecket att dyka upp.
Du jämför fjorton gånger med bilden på kartongen. Läser och tittar, läser och tittar. Och skakar och gråter lite. Hänförd och livrädd. Sedan tassar du in - med sticka, men du lämnar plastmuggen - till den signifikanta andra som sover.
Du väcker. Solen ska ändå gå upp snart.
Och säger att det är sant.
- Vi ska få en bebis.
13 kommentarer:
Tenk hvilke vendinger livet plutselig kan ta, det er jo nesten så man blir religiøs...
Og til forrige innlegget: Du har jo "mistet" de første månedene som gravid, så nå må du ta igjen det tapte og nyte de siste månedene til fulle! Jeg gleder meg til å følge deg på veien.
Så himla vackert beskrivet. Jag är glad för er. Verkligen.
Ofattbart! Kommer aldrig glömma den där natten i februari när precis allt förändrades. Sen rädslan över allt som kan gå fel. Och så känslan av det där lilla livet, de första diffusa rörelserna och nu riktiga små sparkar. Lyckan och längtan. Det känns som jag varit gravid en evighet. Mina 21 veckor har varit räknade in i minsta minut. Jag har följt din blogg ett tag utan att ana något. Stort grattis!
/Johanna
å vad häftigt!
visste C att du anade något eller kom det helt som en chock?
kan inte sluta läsa...din blogg är bättre än något annat just nu ;) inte bara för detta - croissanterna och havet är en stor del de också...
Åh, stortstort grattis! Jag ryser :)
Vad fint, ett stort grattis! är sâ glad för er skull, tänk att ni ska fâ en liten till =) Underbart!
Jag kunde inte lita på mitt första test till 100% men vi var ändå säkra. Promenanden till apoteket nästa dag, när jag köpte ny sticka, var en av de lyckligaste i mitt liv. Jag visste ju ändå att det var sant. Chockad och galet glad var jag, men det märkligaste av allt var att jag plötsligt bara kände på mig att jag var med barn (samma dag vi köpte första stickan).
Vad sa C när du tassade in med nyheten? :)
Fint skrivet, som vanligt.
Är så glad för din skull, och så tacksam för att du delar med dig. Din blogg visar, till skillnad från många andra, livet som det faktiskt kan vara. Men beskrivet på ett sätt som få klarar av.
Vackert Sara!! Så glad för er skull!
Psst...skriv klart din roman, du har sådana talanger...ordens gåva!
Nu gråter jag en skvätt.
/Anna
Är jättenyfiken pa Cs reaktion!
Men oj Sara vad du berör en med dina magiska ord!
Har inget annat att säga än att: önskar er ALL lycka och glädje i världen.
Väntar på den dagen jag får läsa din bok.
Kram
Annie
Vi hade ju börjat ana... Och skämtat om det i nâgon vecka: Tänk om vi är med barn?
Men ändâ... C sade först ingenting. Sedan stort leende.
Skicka en kommentar