Vi.

Alltså. Egentligen angår det här mest oss, allt som hänt.
Men en liten förklaring kanske kan vara på sin plats.

Det var över.
Och vi var så arga och ledsna. Så arga. Ljusår ifrån varandra var vi arga och ledsna.

Det var över och allt som fanns kvar var skärvor och aska, från allt vi bränt, allt vi förstört.
Vad vi hade tar lång tid att bygga upp, men det går ganska fort att demolera.
Och vi gick runt där på slagfältet, bland aska, damm och fôrödelse.
Det som gjorde ondast var inte tanken på allt vi haft, det finns kvar, någonstans. Som skrynkliga foton, men det kan ingen ta ifrån oss. Det som gjorde ondast var förlusten av det vi aldrig skulle få. Framtiden, resorna, drömmarna. Barnen.

Där i askan betraktade vi broarna vi brände, vägskälen där vi gjorde våra val, alla dessa dagar vi tillbringat tillsammans. I nöd och i lust. Jo, faktiskt. Och så hittade vi skärvor av vad som varit. Ett minne, en känsla. En bild av oss två.
Hittade någonting som spirade, någonting som inte gått förlorat.
Någonting kraftfullt och vackert.

På det där slagfältet närmade vi oss varandra, men försiktigt, obs minerad mark, obs sårade känslor, obs handle with care, obs explosivt gods.

Vi rensar i högarna, letar i askan. Och vet att kanske kommer det att ta tid.
Men vi ville aldrig förlora allt det där vi hade. Vill inte.