Jäkla skit. Del 4675.

Den där känslan. Inte den sjunkande, inte riktigt.

Men den där smärtan som börjar någonstans bakom ögonen där den bränner, bränner för att sedan sprida sig ned genom kinderna, gommen, halsen, ned i bröstet där den förgrenar sig och inte längre bränner, bara tynger.

Och du försöker att inte andas, att hålla emot, spjärna, med uppspärrade ögon för en fysisk mekanism existerar som gör att om du blinkar svämmar ögonen över. Du spjärnar.

Sedan bilen. Du kastar dig in. Och blinkar. Gråter. Nej. Inte gråter. Ylar. Ylar och snorar. Det passar dessutom så jävla bra att gråta i en bil på en parkering nästan i mitten av ingenting. Eller allt. Kanske är den centrum, den här parkeringen. Whatever.

Du kör för fort, gråter trafikljusen suddiga och kinderna stela. Och sedan kommer den här låten på radion, eftersom du alltid lyssnar på Cheri FM i bilen, för att kunna sjunga med. Och du kör in till vägkanten. För den låten, den är sista spiken i kistan. Fan Cabrel, vem kan spjärna?