Rekapitulering. Slutet av maj.

I slutet av maj skrev jag sâ här:

Och jag känner så väl igen känslan: Den förlamande tröttheten, gäspningarna som aldrig tar slut, det konstiga illamåendet, den fladdrande känslan i bröstet, yrseln. Allt det där obehagliga som gjorde att jag inte ville börja om. Hej prozac.

En vecka senare skrev jag:

Det är så lite i livet vi faktiskt kontrollerar. Ibland kanske det är bäst att bara följa med, och se vad som händer? Trots att vi hade tänkt oss någonting annat, trots att planen var en annan?
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men allt känns bra. Bräckligt och skört, men fint.

2 dagar senare antecknades:

Det har åskat en hel vecka. Regnet fortsätter att vräka sig över oss.
Vaknar varje natt när åskan rullar in, över oss. Nära havet går det inte att ignorera åskan.
Havet i uppror, himlen är mörkt lila och söndersliten av blixtarna. Kanske har åskan installerat sig på Korsika? Kanske kommer det att regna hela sommaren? Kanske kommer det aldrig att sluta regna igen.
Det gör ingenting.
Jag slår upp fönsterluckorna, stänger dom lika fort igen och ler.
Bara ler.

Och ett par dagar senare visste vi:

Ett oktoberbarn till, och ett riktigt mirakel. Som väntade med att ge sig till känna tills stormen lagt sig och inte längre rev öppet hav.
Då, när lugnet kom, och solen, först då visade det sig att jag bar ett barn alldeles under hjärtat. Jag hade faktiskt inte förstått, så försiktigt och stilla skedde det. Som andetag, som fjärilsfladder.
Det här är en gåva och en ynnest. Det är lycka.

Det har gâtt 3 mânader sedan dess. Och idag skriver jag:

Sedan jag och C lyckades bryta igenom, och hitta tillbaka. Sedan vi valde varandra igen. Och 3 mânader sedan vi insâg att det som vi önskat sedan dagen Véra föddes faktiskt hade hänt: Vi väntade ett litet barn.
Tre mânader, förgängligt korta och redan förbi.

I morse vaknade jag tidigt, med solen som gick upp. C sov, V sov. Deras hâr doftar lika när de sover. Doftar färskt bröd och bageri. Den där välbekanta doften, som är doften av min lilla flock, min tribu. Kanske just för att jag ska känna igen de mina?

Det lilla barnet i min mage var alldeles stilla, hon sov ocksâ. En känsla som jag inte hittar ord till... Vad kallas det nu igen? Lycka.

Det är nâgonting som kallas lycka.