I går kväll.
En ganska vacker kväll om senvåren strax söder om Paris.
I Fontainebleau.
Glada, vackra människor lite överallt.
Ett vin som var alldeles ljuvligt.
En välkyld chablis i ett immigt glas.
God mat. Spanskt.
Perfekt bröd.
Hon & han som skulle diskutera på neutral icke-minerad mark. Njuta av en kväll med, för en gångs skull, småprat & légèreté.
Det var ju det vi brukade göra. Prata och skratta i timmar.
Nu var vi cirka tiotusen mil ifrån varandra. Ett pyttelitet bord, en välkänd orakad kind inte ens en armslängd bort. Tiotusen mil.
Hello stranger?
3 kommentarer:
Du är helt fenomenal med orden, beskriva känslor.... Älskar sin blogg!
Det är bara boken som fattas... ;)
Du kommer att greja detta!
Jag fick ett sms på mors dag där det stod Happy Mother's Day. Jag undrade varför han skickade det till just mig. Så kom jag ihåg att han ju är min sons pappa. En liten chock. Vet inte, men ibland har jag känslan av att jag inte har någon pappa till mitt barn, men det har jag ju. Hur konstigt? Inte lika konstigt som att få ett grattis-sms, men nästan.
Du fixar detta, för det gör man. Men konstigt känns det.
Du beskriver det så otroligt bra Sara. Hur kan någon man älskat och stått så nära helt plötsligt förvandlas till en främling. Så mycket bitterhet. Hårda ord. Oceaner av tårar. Den malande känslan av hur ska jag orka. Hur tar man sig igenom en sådan här sak utan att gå under?
Kram Linda
Skicka en kommentar