Barn som tröttats ut av luft och sol och lek, och en lite ledsen mamma. Ledsen över allt som liksom inte blev, men samtidigt... lite lycklig i allt det ledsna.
Mina dagar är så vackra ofta.
Och mina älsklingar, jag menar inte att rasera er barndom och få eran värld att skälva.
Men jag bär med mig vissheten om att ni en dag kommer att förstå. Om 30 år kommer ni att titta på mig och säga: Mamma, jag förstår nu.
Jag bär med mig vissheten, och jag bär er med mig. I hjärtat, i tankarna, och kring halsen.
5 kommentarer:
Du, nu pratar vi lite tycker jag.
*häller upp en kopp kaffe*
Du förstör inte deras barndom.
Nej. Jag lovar.
En barndom förstörs knappast av att två människor som inte längre vill leva tillsammans slutar att göra det. Att "hålla ihop för barnens skull"? nej vet du vad. Minns du vad du skrev häromdagen? Att dina små seismografer slutat ge utslag nu när du och C inte längre lever tillsammans.
Om det absolut värsta dina döttrar har att säga om dig är att du valde att inte fortsätta leva i en relation där du inte mådde bra så har du lyckats förbannat bra som förälder.
Seså, ta en kaka också och så på med noshörningshuden så att inga dumheter kommer åt dig.
Kram!
Äsch, jag vet inte, Det är väl lite avhängigt av min input just nu. Dvs mina framtida ex-svärföräldrars åsikter. Plus C, som faktiskt tycker att man måste fortsätta vara gifta för barnen.
Behövde nog höra detta. *bälgar i mig kaffe och påminner mig själv om varför jag gör detta*
XOXO
Sara
rockpaperscissorlizardspock skrev så kloka ord här ovan så andra ord är överflödiga.
Styrkekramar till dig modiga Sara som delar med dig av ditt liv i så vackra texter.
Nunne, som aldrig (?) kommenterat förut men följt dig i manga år
Hej Sara! Tack för att du delar med dig så fint i underbar blogg, jag har följt dig i många år men inte kommit mig för att kommentera.
Jag firar snart ett år som skild och har barn något äldre än dina. Jag tyckte att det första halvåret var helt överjävligt då våra barn var oerhört ledsna, arga, vädjande, slutna om vartannat och jag var faktiskt övertygad om att vi slagit deras liv i spillror för evig tid. Men nu ser jag ljusningen, ser hur barnen slappnar av allt mer, hur stunderna då de är helt sig själva blir fler och fler. Och precis som du skrev i ett tidigare inlägg så börjar jag känna harmonin, och kanske först nu förstår hur mycket undertryckt vrede vi badade i tidigare, de där tysta middagarna, blickarna, all outtalad skit, sammanbitenheten. Först nu fattar jag hur galet uppenbart allt det där var för barnen, hur de anpassade sig efter det, formades av det.
Det finns fortfarande sorgsna stunder, min dotter sa häromdagen att det är konstigt att alltid sakna någon, och det gör ju ont att höra. Samtidigt vet jag. Vet. Att de har det bättre nu, jag ser det på dem, jag känner hur fri deras luft har blivit och hur de nu kan blomma ut helt och slipper ducka för alla dåliga energier. Och själv börjar jag hitta tillbaka till en starkare version av mig själv, känner mig som en mycket bättre förebild, en som skrattar och dansar och står upp för mig själv. Det är väl ändå något oerhört vackert att ge sina barn?
Herregud, förlåt babblet. Skulle ju bara säga hej, haha. Hej. /Hanna
Men du mâste bestämma att inte lyssna pâ C och speciellt inte dina svärföräldrar! Gärna när det gäller andra saker. Härligt om ni kan kommunicera och kompromissa. Men absolut inte vad gäller skilsmässan. De har sin egen agenda och inte ditt bästa i âtanke. Bli inte sârad för det. Det är ju pâ sätt och vis naturligt. Dina svärföräldrar försvarar sitt barn och de har inte levt i er relation och de är fransmän... C ville inte skilja sig. Klart att svärföräldrarna kanske kunde vara lite mer diplomatiska. Kanske inte fransmännens starka sida? Helt fel input! Strunta i deras âsikter sâ mycket du kan. Tror bara du blir sârad. Ni hade ju inte ett helt friktionsfritt förhâllande innan heller?
Skicka en kommentar