Vi var så himla unga och visste kanske inte alls särskilt mycket om någonting. Inte ens om varandra, och definitivt inte om hur man bäst vårdar ett förhållande.
Vi har växt och lärt och skrattat och gråtit och jag är stolt över oss idag som är sådana vuxna (oh well), ansvarstagande (re-oh well) och modiga (well...) människor att vi vågar säga att nej, vi vill inte fortsätta att investera oss i ett äktenskap som inte fungerar, i vilket vi kvävs i den andras skugga, i vilket vi känner att det fattas någonting väldigt väsentligt.
Det är alltid lättare att stanna. Att klamra sig fast vid minnen och förhoppningar.
Ingen går ur ett äktenskap av en tillfällig nyck, ett infall, efter fnurra på tråden.
När man lämnar ett äktenskap, och om man ser sig om över axeln på vad som ligger efter vägen är den kantad av besvikelser, försök, ihoplappanden, överslätanden, tårar och tusen miljoner tänkta eller uttalade "Jag lämnar dig nu".
Därför blir jag lite uppgiven när jag möts av personer som säger att vi inte ska göra någonting drastiskt, ta en paus bara, försöka igen. Få tid för oss utan barnen, åka bort.
"Det är så bortkastat. Ett sånt vackert par. Ni har ju allt? Jag känner inga par som är lyckliga hela tiden. Du har för höga förväntningar. Tänk om du inte hittar någon annan. Det är inte rätt mot barnen. Det är vetenskapligt omöjligt att känna attraktion till varandra efter tio år tillsammans, acceptera det. Man kan inte bara skilja sig när man lovat att älska i nöd och lust."
Eller denna favorit: "Det finns så många par som har det sämre än ni och inte skiljer de sig".
Say what? Och snälla förklara för mig varför detta skulle vara ett argument för att jag skulle stanna?
I mean please. Säg att vi är modiga. Säg att vi är ärliga. Och jag struntar högaktningsfullt om andra par är olyckliga, bedrar varandra till höger och vänster och pratar illa om sin partner men fortfarande lever tillsammans.
Men jag vill inte ha det så. Jag vill vältra mig i bitterljuva minnen ett tag, gråta över det som varit, sedan bränna ännu en bro och kasta mig in i nästa kapitel av livet, lika huvudlöst och handlöst modigt som jag alltid gjort.
“...sometimes the happiest ending isn't the one you keep longing for, but something you absolutely cannot see from where you are.”
10 kommentarer:
Vilka människor det finns ... Min favorit är en av dem du tog upp: Du har för höga förväntningar. Eh, nej, jag respekterar mig själv väl nog att veta att this ain't it.
A-v-s-k-y-r när folk säger att man är för kräsen eller har för höga krav. Det visar bara på hur lite de respekterar sig själva och kanske hur lite de älskar sig själva och har svårt för sitt eget sällskap.
Du vet var du har dig själv och därför behöver du gå. Och något många glömmer också: Mamman är värd precis lika mycket kärlek och respekt som barnen är. Därför måste man gå, för allas skull.
Courage!
Helt ofattbart att folk faktiskt säger de där sakerna. Självklart ska man inte stanna år efter när man redan har försökt så många gånger, lagat och lappat som du säger. I min bok är du bortom ord modig.
Precis vad jag tänkte skriva. Och så rätt!
En annan favorit jag ofta fick höra: "Du fattar inte hur bra du har det"... Jag tycker den sortens kommentarer är direkt förolämpande eftersom det förutsätter att du själv inte är tillräckligt intelligent / ansvarstagande / mogen för att veta vad som känns bäst för dig i din situation. Dessutom kommer de oftast från människor som själva aldrig skulle våga göra det du gör. Det säger m.a.o. mer om de själva än om dig.
Ingen annan än du vet vad som är bäst för dig!
I wish the best for you, your children and their father.
Helen (USA)
Jag tycker det är så konstigt att många tror att de känner en, eller ens relation när de flesta inte har någon aning av vad som pågår bakom stängda dörrar. Jag tänker på alla relationer där det finns hemligheter man inte delar med andra.
Helt galet vad många är kvar i gamla tankar om som man bäddar får man ligga. Stackars alla som inte vågar. För rädslan för förändring.
Modigt! Du kommer landa, hitta nya vägar och bli en ny version av dig själv! Lycka till!
Jag är lycklig i min relation. Alltid. Tog en evighet av brustna hjärtan att hitta honom och jag tror inte att jag ens tittat pâ honom om vi träffats för 10 âr sedan. Hoppas han vill stanna med mig.
Det är ju inget lätt beslut att skilja sig. Det kanske är därför som du fâr höra att du ska tänka efter och försöka plâstra om relationen.
Däremot att man ska nöja sig tycker jag lâter jättekonstigt.
Ni kanske borde grälat mer högljutt och offentligt? ;o)
Jag minns att du var arg pâ C flera gânger i bloggen men jag klickade ju inte tills nu att du var olycklig. Det syntes kanske inte utât?
Men nu när ni kommit sâ lângt med skilsmässan är det ju helt bissart om du fprtfarande fâr höra sâna kommentarer och antar jag skitjobbigt att inte blir stöttad.
Nota Bene. Jag tycker att det är fel att stanna för barnen. Men det kanske beror pâ stämningen i familjen eller hur gamla barnen är. Tjugo âr är verkligen lâng tid att vänta...
är så glad att du öppnade bloggen igen så jag får läsa det här! kvalmiga stockholmssöndag och så någon annan som vet hur svårt och viktigt det är att gå vidare.
Det är sorgligt att folk på riktigt tror att de förstår. Att de vet bättre, när de egentligen inte har en susning. Ingen annan ser ju hur det är när det är som jobbigast, när diskussionerna är på låg nivå, tårarna bränner i ögonen och man önskar sig bort. Däremot får de ta del av ljusglimtarna från när man orkar vara social och den där armen läggs runt axlarna eller när foton från den där resan eller utflykten som ser idyllisk ut (men som var fylld av trots, sura miner, matvägran och mutor) syns i sociala medier. Alla de där klumparna i magen, tårarna, längtan bort och känslan av att ge upp... de visar man ju inte utåt.
Jag får fortfarande, 9 månader efter att jag lämnat, höra från gemensamma bekanta att "Det är så synd att det inte är du och X längre, ni passade så bra ihop och verkade så lyckliga." Jo, ja, kanske det. Men när jag insåg att mina stora drömmar i livet aldrig någonsin skulle prioriteras kunde jag inte stanna. HUR kan man stanna när man vet att det är ett liv man inte vill ha? HUR kan man stanna när man vet att man kommer ångra sig varendaste dag tills man ligger på dödsbädden? Det är för mig obegripligt att man inte tar steget och vågar satsa.
Man vet vad man har men inte vad man får. Men man vet att det man får i alla fall inte kan vara sämre än den olyckliga själ man går och bär omkring på.
Skicka en kommentar