Fragment

Jag drömmer om turkost vatten, om cikadornas sång under en mörk sommarhimmel.
Jag drömmer om promenader i duggregn längs kanalerna i Venedig. Ponte dei Sospiri, Suckarnas bro. En önskan, ett mynt i en fontän.
Motorstopp i Rom. Jag hade läst kartan, och glömt att släcka lampan. Vi anlände sent, sent på natten. En vecka senare var batteriet dött. Då stannar vi kvar i Rom, sa jag. Det är nog meningen. Slänger man ett mynt i Fontana di Trevi kommer man en dag att återvända till den eviga staden. Sista kvällen gick vi för att göra det, men Rom slukade oss och vi kom aldrig dit. Just därför ska jag återvända. För att slänga myntet i fontänen, så att jag kan vara säker på att återvända igen.
Andra resor, andra upplevelser. Hongkong som reser sig som en hägring ur Victoria Harbours dis när man närmar sig med båten från Kowloon. Overkligt.
En annan del av världen. Norraste norr. Bottenvikens isar som spricker med dånande ljud om våren. De ljusaste nätterna. Norrskenet iskalla vinternätter. Stående huttrande utan jacka mitt på havet. Förtrollad av magnetfältens illusioner. Magiskt.
Mörka nätter i Osaka. Geishornas vita ansikten som månar i mörkret. Ett mynt i en djup brunn i en shintohelgedom. Neonlandskapen i Öst. Människans rätta element är asfalt och betong, sade någon. Minns inte vem. Jag är inte säker. Inte mitt rätta element.

Men Boye minns jag. Det är vägen som är mödan värd. I mål blir man rastlös.
Det är vägen som är viktig. Och en människa som börjat resa kommer alltid att ha längtan efter vägen inom sig. Reslust, vandringslust. Jag trodde att jag ville slå mig ner. Rota mig. Stanna kvar, kanske. Men sedan dyker rastlösheten upp, och vi pratar om andra delar av världen. The travelbug, kallas syndromet. Går inte att göra någonting åt.