Lördagsblå

Jag gör precis allt utom saker jag verkligen borde göra. Jag ligger till exempel på soffan och dricker kaffe, lyssnar på Véra som skrattar så hon kiknar åt C, och känner mig lite blå. Rent allmänt.
C är lite ledsen över att inte få träffa oss på en månad, och lite orolig över att missa så mycket tid med Véra. Att Véra kanske glömmer honom... Jag tror inte det, hon är så galen i sin pappa, och lyser upp varje gång hon ser honom. Men vi mammor har så mycket gratis i relationen till våra bebisar, vi har haft en exklusiv relation till dem i nio månader redan, vi känner igen deras rörelser och de känner igen vårt, och våra röster, vår doft. Av överlevnadsinstinkt måste de göra det. Papporna får vara mer aktiva i början, tror jag.
Och jag inbillar mig att jag och C behöver få längta lite efter varandra också.