Norrut

Jag insåg precis att det snart är dags för mig och Véra att lämna citronträd, palmer och lata café crèmes med utsikt över det azurblå mare nostrum, bakom oss och bege oss norrut. Till mina vårvintriga dalaskogar, till mörkblå sjöar och kullerstensbelagda torg. Sist vi var i Sverige låg Pyret i min mage och ägnade hela flygresan åt att träna kickboxning mot mina revben. Nu ska hon med egna ögon få se varifrån hennes mamma kommer, och det är så viktigt för mig att hon lär känna la Suède, att hon känner sig hemma där.
Om hon inte blir som jag och inte känner sig riktigt hemma någonstans... Eller på många ställen. Allt oftare undrar jag om hemma faktiskt inte är en plats, utan ett sinnestillstånd.

För övrigt återstår att åtgärdas:

Vérisen har fortfarande inte fått sitt id-kort. Eller sitt pass.
Mitt bör lokaliseras illa kvickt.
Jag har ingen mössa.
Och vill ha sura vingummin och lakrits i mitt påskägg.