Roccapina plage är hjärtekrossande vacker. Och att se Bonifacios branta klippor närma sig båten är storslaget.Men.
Jag var så sjösjuk. Och det här är ingen geografiskt passande metafor för mitt mentala välbefinnande utan det var vanlig, hederlig sjösjuka. Det har aldrig drabbat mig tidigare, men jag hängde i princip över relingen i fyra timmar.
Jag har inte spytt så mycket sedan jag var gravid i fjärde månaden med Pyret. Men det här var värre. Det här var obeskrivligt.
Jag ville dö.
Nu har jag på något vis återfunnit la volonté de vivre, men det gungar fortfarande under fötterna.
Fy fan. Aldrig mer båt. Aldrig. Och jag har högtidligen deklarerat att om C vill ha båt så lämnar jag honom. På stört.
3 kommentarer:
Sorry my friend, men jag kan inte lata bli att skratta gott at din beskrivning! Din stackare.. :-)
usch det är inte kul...hoppas du mår bättre nu!Att vara sjösjuk eller magsjuk är det värsta som finns...Led med dig när jag läste inlägget!
En av mina värsta båtresor var mellan Sardinien och Korsika. En timme kan kännas lååång! Fast jag mådde inte illa, men var rädd eftersom det gungade otroligt mycket. Vad är det med havet runt Korsika, särskilt mycket vågor?
Skicka en kommentar