Jag vände ryggen till i två sekunder.
Och min lilla guerillera tar tillfället i akt att djupt koncentrerad försöka sig på ett svanhopp från sängen, där jag lagt henne, med vad jag ansåg var rejält säkerhetsavstånd till kanterna.
Två sekunder, mer tog det inte. Och en duns som fick mitt hjärta att stanna. Och sedan isande tystnad, jag vågar inte röra mig.
Och Véra, platt på mage, i getingrandig body och vita byxor med fötter, börjar gallskrika. Hon gråter och gråter, och jag gråter, hennes lilla läpp är svullen och det blöder ur munnen och jag ser inte vad som hänt med hennes alldeles nya, lilla tand. Jag ringer hem C från jobbet, och ringer hysteriskt till pappa - läkare - och hans fru - tandsköterska - som lugnar mig med historier om hur deras respektive ungar har slagit ut tänder, ramlat i golvet eller sprungit in i dörrar. Under tiden har Pyret lugnat sig, och jag håller henne hårt, hårt intill mig.
Men det hjälper inte. Skuldkänslorna äter upp mig. Hur kunde jag? Jag borde ha. Jag skulle aldrig.
Alla säger att man aldrig, aldrig, aldrig får. Inte ens två sekunder. Och ändå gjorde jag det. Världens sämsta mamma.
20 kommentarer:
Kram på er båda! Det blev nog mest skrämselhicka men läskigt!
Jätte läbbigt, vet hur det känns - som faster. Men lyssna på din far! Men känslan är hemsk och sitter i en hel dag!
Som sagt, de flesta ungar har slagit sig och överlevt. Jag var helhysterisk (och ÄR fortfarande superhönsig kontrollfreak) alla de år vi bodde "på stengolv" och vaktade som en hök men ändå lyckades sonen få ett par rejäla bulor och några besök på akuten med de nervösa föräldrarna. Du är Véras allra bästa mamma och nu kommer hon få vara extra mycket i famn tills du vågar släppa taget igen :) Kram, Maria i Norrbotten
Usch vad hemskt! Men, vi har alla varit världens sämsta mamma någon gång. Trösta dig med att det garanterat känns mer i ditt mammasamvete än i Véras läpp.
Åh snälla du, döm inte dig själv så hårt. Du ska ju vara mamma, inte en Übermensch. Säkert vet du allt det där om att hon kommer att slå sig, att det inte går att vara överallt, alltid och jag förstår att du säkert känner dig vansinnigt dålig ändå, men jag ber dig; döm dig inte så hårt! Jag är helt övertygad om att du är en fantastisk mamma, och människa.
Jag tycker Eva säger så klokt, det som är så sant så sant. Det hjälper varken dig eller din dotter att du dömer dig så hårt. Jag vet, av egen erfarenhet, att det gör man ändå. Man dömer och hamnar i skuldhålet som ibland känns som ett monster som äter upp en. Vi kan konstatera att vi hamnar där oavsett vad någon annan säger. Men fastna inte där. Kom till sans och inse vilken fantastisk mamma du är! Hon kommer att ramla och skada sig både på det ena eller andra sättet och det kommer att göra henne till människa. Hur mycket vi än vill skydda våra små och stora älsklingar så är livet där och ger törnar, som det ska. Du gör ditt allra bästa och är ingen övermänniska, då vore du inte mänsklig!
Känner igen känslan när man riktigt gråter inombords och tänker – hur kunde jag låta det hända?
Men sånt händer. Det är omöjligt att passa varje liten sekund.
Jag tittade bort två sekunder när tvillingarna var i Véras ålder. Just då välte barnstolen med Christian i.
En annan gång promenerade Patrik in i hissen två år gammal. Han snubblade på sina egna fötter och slog huvudet i en list. Hur är det möjligt? Det slutade med ambulansfärd och åtta stygn i pannan. Det ärr som nu är hans stolthet i livet och som skiljer honom åt från den identiska tvillingbrorsan! ;)
Alessia? Hon har ett ärr på kinden. I en obevakad sekund slog hon sig i mormors glasbord.
Men jag vet – jag är fortfarande livrädd att de ska slå sig.
Jag tror att det där händer alla. Alla. Det låter som om det gått bra i alla fall. Stackars Véra blev säkert mest rädd.
Du är INTE världens sämsta mamma - tänk INTE så!! Vera kan inte ha en bättre mamma än du! Alla, som har de allra bästa intentioner, kan råka ut för samma sak. Jag tror mest att Vera blev rädd. Du ska se att hon mår jättebra.
Styrkekram till er!
ALLA gör såna saker ibland trots att man inte ska och ALLA känner sig som världens sämsta mamma emellanåt, även till tonåringar:(
Men just det faktum att du KÄNNER så, visar att du INTE är ngn dålig mamma, jag lovar!
Stor kram till er!
Ni är underbara som skriver precis sadana här saker! Det är det fantastiska med bloggen; som att ha massa fantastiska vänner som stöttar, uppmuntrar och säger bra saker. Tack!
Aj, aj, aj da. Kram pa er bada!
Men sant hander ju. Sjalv har jag ett litet arr pa lappen efter att barnvagnen fallit over pga att pappa lastade pa for manga kassar efter att ha varit och handlat. Jag tror han fortfarande har daligt samvete over det. Men jag overlevde ju.
Sådana saker händer bara, går nog inte att undvika helt och hållet, men visst blir man skitskraj när det händer! Hon repar sig nog, ska du se. Och inte är du en dålig mamma för att det hände!
/Anna S.
basilika: Oj då, det verkar kunna hända den bäste...
Anna; Men det känns så just nu i alla fall...
Det är nog ingen fara med lilla Véra! Min kusin blev tappad ur sin babylift när hon var tre dagar gammal och det är inget fel på henne. Ha en fin helg!
Du är Veras bästa mamma! Du älskar henne och ge henne kärlek och närhet och god mat och så vill du vara en bra mamma och så kan det vara så att man klantar sig ibland... Man kan vara världens bästa mamma utan att vara perfekt och det är ju skönt för då kan de flesta barn ha världens bästa mamma.
Vår A ramlade ner från soffan när han var några månader. Jag satt bredvid och drack kaffe, det var första gången han gjorde en helrullning. Fylld av skam och skuld och ånger ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade med tårarna strömmande att min bebis ramlat ner från soffan. Ja, sa dom, det är säkert inte sista gången det händer och försäkrade mig om att han kommer att vara med om mycket värre saker än så och överleva dom också. Man får perspektiv på sådana fall när man ser sin ett - och ett halvtåring stå och svaja på köksbordet i färd med att dekorera lampskärmen med kritteckningar. Man kan inte skydda dom mot alla livets törnar. Vera har världens bästa mamma som inte bara är mamma - hon är människa också.
Min bebis ramlade ner från skötbordet när han var 5-6 månader. Detta trots att min barnmorska vid upprepade tillfällen påtalade hur viktigt det är att aldrig lämna bebisen ensam på skötbordet.
Nu lämnades min son iofs inte ensam. Jag var där hela tiden men klockan var typ 5 på morgonen och jag var extremt trött.
Olyckor händer, trots att man gör allt för att förebygga dem.
Ulrika; Men man blir så otroligt rädd... Men de klarar mycket, de små bebisarna!
Fred; Det är förmodligen inte sista gången jag klantar mig heller... Men förhoppningsvis handlar det inte om att falla från höga saker...
Frida; Usch. Jag vet inte om jag klarar mer... Jag krymper ihop bara jag tänker på Véras fall i förrgår! Hur gick det med lampskärmen?
Nadia; Det var ju just det att ALLA har HELA TIDEN sagt att ALLTID hålla minst en hand på bebisen nÄr den är någonstans där den kan falla. Och jag gjorde inte det. Skuldkänslorna hugger tag, trots att Véra är i toppform!
Skicka en kommentar