Stum av beundran och eftertanke. Tack för allt ni skrev om mitt Madonna-syndrom. Jag ska svara. Snart.
Men måste kanske tydliggöra en sak som jag vågar nämna först nu. Det här året har varit skittufft för mig och C. Och ibland har jag tänkt att vi inte tar oss igenom det.
Och då när jag har lämnat allt för kärleken. Om kärleken inte håller. Det vågade jag knappt tänka, så skört var det.
Då har jag ingenting kvar. En förlamande tanke, ett bråddjup ett ganska mörkt mörker. Ingenting. Så kändes det.
Och det kändes som om mitt liv var en räcka av korkade val.
Men nu är vi igenom. Men jobbigt har det varit. Och gråtit har vi gjort. Och jag tänker att allt har en mening. Även om vi inte förstår vilken mening så där precis på en gång, så förstår vi det sedan. Efteråt.
Men, som Ida skrev, vi är aldrig skyddade mot livets omständigheter. Man vet aldrig.
8 kommentarer:
Du har också en skrivartalang och en vardag med en uppsjö av inspiration...
Se på alla "yngre" tjejer som gjort en karriär av skrivandet;
Läckberg,Edenstam,Jansson, Larsson och allt vad de heter...
De verkar kunna leva på sitt skrivande. Kan dom kan du...
Ta tillfället i akt och skriv en snutt här och där, det får ta tid när man har små barn.
Det ordnar sig!
Mia :)
Först vill jag bara skriva att jag är glad att ni har det bra igen! Det är ju det viktigaste.
Varat liv har inte heller varit en dans pa rosor med sma rosa moln. För tva ar sen trodde jag aldrig att vi skulle ta oss ur svackan men det gjorde vi. Under den tiden sa tänkte jag i alla fall att vad som än händer sa har jag haft lyckan att fa uppleva det här. Skulle det inte funka sa visste jag att jag alltid skulle vara glad för det vi fick. Alla resor och upplevelser, erfarenheter och mest av allt kärleken.
Vad är det egentligen man "ger upp"? Sin karriär? Den kan man alltid fa tillbaks om man jobbar hart och är envis, men kärleken? Familjen? Alla äventyren? Nej jag tror mer att man ger upp det om man blint väljer att satsa bara pa karriären.
Gud vad jag babblar!
Kram till dig i alla fall!
Amor vincit omnia. Det tror jag på iallafall. Finns kärleken där så klara man allt.
Jag tror att när man väljer att leva i en relation, med hull och hår, går man igenom sådana perioder. Framförallt om man är en person med kanske rent känslomässigt har med sig erfarenheter från sitt förflutna som inte alltid är så enkelt. Det har jag uppfattat ibland, att du har. Jag är själv en person med ett känslomässigt bagage som komplicerar livet ibland. Jag och min man firade femton år tillsammans och under de åren har vi minst två gånger varit på väg ifrån varandra. Den sista gången så allvarligt att vi hann sälja vårt hus innan vi ändrade oss. Men den här resan har gjort att vi idag har en väldigt fin relation, med mycket tillit, trygghet och en kärlek som både kan vara stillsam och bubbla. Min man idag är en av mina bästa vänner och ett liv utan honom skulle bli så tomt. Många som lär känna oss idag tycker vi har en sån bra relation. Jag tänker då att om de bara visste vad som krävts av oss två att komma hit där vi är idag. Att det´inte har varit gratis någonstans, men att vi idag ser resultatet som vi inte ens såg skymta förut på vägen och att det är värt varenda smärta och vartenda uppoffrande. När jag ser det du skrev i ditt "Madonna inlägg" imponeras jag av er uthållighet och en djupt liggande förtröstan att ni håller. Att vara kvinna är så mycket mer än enkla förklaringar och jämlikhet är så mycket mer än millimeterrättvisa och att bli mamma är en upplevelse som jag råder dig att ta vara på så mycket du kan. Med mina första barn dribblade jag bort det under parollen att jag också fanns. Det är bara det att jag finns kvar nu också, men småbarnstiden med mina killar är för länge sedan borta, helt oåterkalleligt.
Du har en underbar förmåga att besrkiva starka saker på det mest enklaste sätt och ändå frå du känslorna att ligga och drarra uppepå din text. Fantastiskt av dig att dela med dig så som du gör. Tack Sara!
Mia; Oh. Vad du är fantastisk och uppmuntrande. Tack.
Lisa: Viktigt babbel. Idag tror jag att jag gjorde rätt, men visst har jag tvivlat. Men det är också svackorna som gör att man tar vara på det man har.
Marie: Så talar någon som går i bröllopstankar! ;)
Erica; Vad fint skrivet, jag tar till mig varje ord.
Erica, en grej till. Du har nog rätt i det där med ett känslomässigt tungt bagage. Det gör allt lite mer komplicerad, rädslorna är många och nojjorna ändå fler... Men jag jobbar på det!
Så skönt att det är bättre nu! Jag tänker inte upprepa vad många andra sagt här, jag håller med om det mesta som alla kloka människor skrivit. Jag har väl prioriterat "karriären" i ett par år nu och veckopendlat mellan länder för att få göra det jag verkligen vill, men nu har jag landat tillsammans med min man. Men hela tiden har jag då istället haft ett gnagande i bakhuvudet, en liten, liten barnönskan som vuxit och vuxit. Jag har nog innerst inne trott att jag skulle ha barn vid det här laget. Och ofta har paniken kommit fast jag bara är drygt 30. Så hur man gör vet man aldrig hur det skulle blivit annars!
Men en sak undrar jag personligen över, eftersom det upptar mina tankar en hel del just nu. Jag bor ju med min fransman i Sverige, och är lite livrädd för att "skaffa" barn - om vi skiljer oss tvingas han bo kvar här, eller jag i Frankrike om vi nu flyttar som vi planerar. Samtidigt längtar jag ju som sagt och tiden rinner iväg. Visst, man ska inte ta ut saker i förskott, men eftersom du verkar så klok vore det intressant att höra hur du tänker kring det. Om du har lust och behöver ett uppslag :)
Det blev visst mycket dravvel, det är ett ämne som berör!
Anneli
Nej, man vet aldrig. Jag tror att jag måste skicka dig ett mail.
Du skriver fint, Sara.
Skicka en kommentar