Jag var ute och sprang i går. Sprang för första gången på X antal månader. Led i en halvtimme, sedan kom endorfinkicken - en drog som alla andra - och jag sprang vidare, som en liten hjortkalv eller gasell. Inbillade jag mig.
Idag kom jag ihåg varför jag inte springer längre: Avsaknaden av barrtäckta skogsstigar i Ajaccio. Mina knän hatar mig.
2 kommentarer:
Livsfarligt!! Se hur det gick för mig och mina knän. Nu får jag istället stå och harva på crosstrainern i källaren istället för att njuta av friska luften.
Springa som en gasell lät helt fantastiskt trevligt. Men min kropp gillar inte spring, bara långa långa promenader, mycket långa!
Skicka en kommentar