I c:s familj hanterar man konflikter med att, i nämnd ordning:
Man säger ingenting, sedan exploderar allt, sedan skiljer man sig inte
I min familj är schemat följande:
Man säger ingenting, sedan exploderar allt, sedan skiljer man sig
Och då är det kanske inte så konstigt att vi har lite olika syn på det här med gräl eller konstruktiva diskussioner eller vad man nu vill använda för eufemism. Och efteråt så går jag på tunn is i flera dagar, medan han redan har glömt vad det gällde.
10 kommentarer:
I vårt äktenskap så säger jag till när jag inte är nöjd, ger även hintar och ledtrådar osv. osv. De går inte hem, förstås inte... Till slut exploderar jag och funderar på att skita i allt (läs: äktenskap)
Samma här. Jag är så mycket mer dramatisk och min (italienske) man har oftast glömt allt efter fem minuter.
/Sara – numera utan blogg
Det är nog väldigt typiskt svenskt.
Men det är nyttigt att rensa luften ibland.
Att man bråkar betyder inte att man måste skilja sig.
Det är farligare att gå runt och tiga, då kan det gå så långt att det är bortom räddning...
Pratar man med par som hållit ihop hela livet, säger de liknade saker.
Man måste tex acceptera att man är olika men får mötas på mitten. Kompromissa och ge varandra lite utrymme för intressen. Kunna förlåta varandra. Ingen är perfekt.
Och inse det viktigaste av allt; gräset är inte grönare på andra sidan...
Kunna se bakom den trevliga leende människan som försöker förföra, och inse att han/hon kanske är sju reser värre (när vardagen kommer) än den person man har hemma.
Ingen är väl så trevlig och inställsam som den som är förälskad..?= Falsk marknadsföring!
Skulle "folk" tänka till lite innan de tex är otrogna skulle många äktenskap och framför allt barns barndomar bli mycket lyckligare.
Frågar man barn vill en majoritet av dem att deras föräldrar ska vara tillsammans.
En styvförälder är alltid en styvförälder... som sätter egna barns intressen före sin parners barn.
Det bästa man kan ge sina barn är en barndom i en "riktig" familj, där de känner en naturlig samhörighet med sina föräldrar. Att våga bråka och ifrågasätta men bli älskad ändå.
Jag är den mest dramatiska i vårt förhållande. Js föräldrar är gifta och mina är varken gifta eller skilda. Trots detta har vi väldigt lika syn på äktenskapet - fast vi kommer från olika utgångspunkter. Han vill ha en kärnfamilj för att han kommer från en och jag vill innerligt och desperat ha det för att jag aldrig hade den tryggheten själv...
Hoppas att ni kan bråka och bli sams igen! Jag tror inte att det finns några "bråklösa" äktenskap.
Kommunikation är väl egentligen A och O i alla slags relationer, många konflikter uppstår just pga dålig kommunikation.
Och jag gissar att det vanligaste kommunikationsfelet vi gör är att vi inbillar oss att andra är tankeläsare, vi tror att andra ska kunna gissa sig till vad vi vill utan att vi säger det. Det är ganska mycket begärt, klart att det blir fel ibland om andra måste gissa sig till vad vi vill.
Det är, som du skriver, olika hur man har lärt sig att hantera konflikter hemifrån. Vissa är väldigt konflikträdda, andra gapar och skriker och kastar porslin...
Men det går att lära sig att bli bättre på att kommunicera! Om fler par sökte hjälp för att bl a lära sig detta tror jag att separationer och skilsmässor kunde undvikas i större utsträckning. Men då gäller det kanske att söka hjälp i tid, medans man forfarande älskar varandra och vill jobba på sitt förhållande.
/Anna S.
Förstår vad du menar. Skillnaden gör ju att efterklangen i bråket ses från olika håll. Men jag tror att någonstans på er väg kommer ni att hitta en egen, gemensam modell att bråka utifrån. För bråk är nyttigt tror jag, annars skulle ni ju vara för lika och hur utvecklande och spännande är det?Jag är hur hetsig som helst när jag blir arg och idag håller vi på att hitta en ny modell igen (nummer tre i ordningen). Otroligt spännande och frustrerande det här att leva ihop och samasa i ett liv tillsammans.
Vi bråkar periodvis eller ofta och högljutt och skiljer oss inte heller. Jag skulle dock hellre gå omkring på rosa moln och rosblad hela tiden ;) Fast bråk visar åtminstone på att båda bryr sig nog mycket för att ha nåt att säga den andre :)och efter regn kommer sol. Kram, Maria i Norrbotten
Jag läste någonstans att det är inte att man bråkar (eller hur mycket/lite) utan HUR man bråkar som kan eventuellt förutspå skilsmässa. Par som hela tiden var respektfulla mot varandra (dvs undvek personangrepp etc) när de bråkade höll ihop även om de bråkade ofta. Däremot par som inte var respektfulla var mer skilsmässobenägna oavsett hur frekventa deras gräl var.
Dessutom så läste jag någon annanstans att par oftast bråkar om samma saker hela livet men att de blir lugnare med åldern - typ inget löser sig men man lär sig att relativisera och tar det lugnare.
Hur vetenskapligt tillförlitliga dessa undersökningar är vet jag dock inte :)
Det finns nog lika många modeller och sanningar som det finns äkta par. Mina föräldrar har undvikit att rensa luften de senaste 30 åren. Det verkar inte helt hälsosamt alla gånger, men ihop håller dom. Och där finns en stark kärlek även när det är så tyst och spänt att man kan skära i luften med kniv.
Mina morföräldrar däremot har störtbråkat sig igenom sina 70 (!) äktenskapliga år. Där har enorma mängder porslin krossats, svordomar yrt och glåporden varit vardagsmat. Och samtidigt har nog ingen betvivlat att dom älskat varandra helt och fullt.
Själv tror jag väl på nåt mittemellan. Ljudliga, effektiva gräl ibland. Tyst irritation ibland. Och många glada dagar däremellan.
Ingela: Jag vet hur det Är... ;)
Sara: Vilket ju är skönt på ett sätt. Men frustrerande också.
Anonym; Det är ju det där att acceptera upp-och nedgångar. Nyförälskad kan man inte vara för evigt!
Lisa; Nej, jag tror inte heller det, även fast man ibland bara sr idyller runt omkring sig. ;)
Anna: Vi har faktiskt funderat på det, inte för att vi verkligen krisar, utan för att det skulle vara intressant.
Erica: Ja, precis så. Frustrerande och spännande... Man lär sig något varje dag!
Maria; Jag vill också ha rosa moln...Fast kanske Ändå inte jämt!
Ida; Det där tror jag är viktigt, att inte gå in för att såra varandra, utan att lyssna och försöka uttrycka vad som inte är bra istället för att gå till personangrepp!
Eleonora: Den gyllene medelvägen! Mit problem är väl att jag förstorar upp minsta lilla meningsutbyte och genast ser skilsmÄssa och skilda vägar runt knuten! ;)
Skicka en kommentar