Jag borde inte.
Och så säger C att jag borde gå upp i vikt, inte mycket, bara tio, femton kilo sisådär så att han kan köpa ringar som inte halkar av mina tunna fingrar.
Och på något märkligt sätt så vet han vad jag behöver höra. Min bräckliga självkänsla och förvridna kroppsuppfattning klarar inte sådant själv.
Jag borde inte, säger jag. Och menar det inte mer än halvhjärtat.
Du borde, säger han. Och menar det helt och fullt.
6 kommentarer:
Rörande... Kram till dig.
Åh. Tänk om man hade en sån person i sitt liv. Som fick en att försöka lite till. För om jag tycker mig må bra som jag är nu, var finns då motivationen?
Du borde! Säger hon som tänker precis likadant och som kan längta ihjäl sig efter sin avmagrade kropp som fanns för ett år sedan men inte längre. Fast alla andra har dragit en lättnandes suck och tycker att hon äntligen ser normal och frisk ut. Så du borde...njuta om inte annat!
Helena; Tack. Jag behöver fler kramar än jag tror.
Ellen; Jag vet, jag står och faller med mina närmaste... Men du är duktig, glöm inte det!
Kristina: Haha, så där är det ju... När man kan ha sina gamla jeans såtycker andra att man ser utsvulten och ämlig ut. Och då är det väl bara att lyssna? ;)
Det ser ut som om du blivit lite tunnare på sistone hjärtat, så försök ta hand om dig, men du ser ändå ut att må bra? Jag såg likadan ut efter första barnet med mina 47 kilo till 169 cm (utan någon sjukdomshistoria), och saknar det för det är inte kul nu heller 15 år, 5 barn och 30 kilo senare :s Ska ta tag i det för att hamna på en mera lagom nivå för hälsans skull.
Kram, Maria i nb
Maria: Eftersom jag bara är en tvärhand hög så är väl 4 kilo inte lika alarmerande... Men trött och lite sliten, och som sagt, det är inte kul. Men snart åker jag ju på retreat till mellersta norrlands inland och Dalarnas grÖna skogar, då ska jag äta upp mig!
Kram!
Skicka en kommentar